Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Grönländska sagor och myter. Av Axel Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Klinckowström
ta tag i ett par flintboliar under en
spatserar långs Sundets strand, slå sig i ro
bakom en sanddyn och börja tankspritt
knacka, för att, utan att han själv rätt
visste hur, trolla fram en pilspets, en
handkil eller ett av de utsökta, för
Solutré-perioden betecknande »lagerbladsformade
redskapen».
Man tycker sig i hans konst se
produkten, ej av en nutida europé, — minst
av allt av ett barn av den bördiga skånska
slätten — men av en naturmänniska, en
vilde, som med för övrigt oförändrat psyke
på något underligt sätt fått tillfälle att gå
igenom akademins konsthögskola. Pennan,
penseln, handen är den på höjden av
modernt kunnande stående
kulturmänniskans, men ögat som ser, fantasin som
skapar alltjämt det vilda naturbarnets.
Att under sådana förhållanden i
hembygdens begränsade motivstoff finna vad
hjärtat längtade efter var naturligtvis
ogörligt.
Endast i exotismen, i skildrandet av
de ännu än här än där i fjärran ödsliga
nejder kvarlevande spillrorna av ett i
kulturbygden sen länge ohjälpligt hänsvunnet
förgånget, kunde han finna det han sökte,
och här var det även han fann det, uppe
i Europas nordligaste hörn bland lappar
och renar och hinsides Atlanten bland
sälar, valrossar och eskimåer. I Moderna
eskimåer1 hava vi följt honom på hans
färder långs danska Västgrönlands fjordrika,
isuppfyllda stränder, sett honom med en
skolad etnografs hela samvetsgrannhet och
petiga noggrannhet samla de tusen sinom
tusen detaljer och minnesbilder, han
behövde, för att återkommen hem kunna
fjärran från ort och ställe ge konsnärlig
form åt de bilder hans ande en gång i
tiden skådat, då han på eskimåhyddans
skinnklädda brits suttit andlöst lyssnande
till de gamla vintersagorna om troll och
spöken, om angekokernas färder till de
dödas hemvist och månandens jakt efter
soljungfrun eller urtidssägnerna, där dunkla,
konturlösa minnen dyka upp från
inuit-folkets tusenåriga vandring mot öster
alltifrån stränderna av Berings Hav till
Davis-Strait, minnen om halvförgätna strider med
det stora fastlandets röda urinvånare,
om jakter på hemlighetsfulla, av berättaren
] Se Ord och Bild 1917 s. 167—172.
själv aldrig sedda djurslag, sådana som
umimmak (myskoxen), kappik (järven) och
fruktansvärdast av alla, den jättelika kiliffak
(manimutdjuret?), vidundret som »springer
baklänges och med svansen griper sitt
offer».
I Människor och andar, ett praktverk
i folioformat, vars överlägsna utstyrsel och
mönstergilla reproduktionsteknik gör den
Bonnierska officinen ali heder, har Ossian
Elgström skänkt oss ett provstycke på
dessa sitt inre ögas sällsamma syner.
Det är med en egendomlig blandning
av undran och beundran man i
studerkammarens tysta ensamhet låter dessa några
och tjugo blad långsamt glida ett och ett
förbi ögat. Från det första till det sista
av dem strömmar där emot en som en
doft av något främmande förgånget, av ett
primitivt känsloliv, oberört av så gott som
allt vad för oss kulturmänniskor är det
centrala och som dock trots allt på ett
hemlighetsfullt sätt besitter makten att
djupt i vårt väsens innersta anslå
längesen förgätna, mäktigt tonande känslosträngar.
Har man, som fallet är med anmälaren,
själv levat däruppe i isen bland inuitfolket,
möter ögat allestädes tusen välkända
smådetaljer, redskap och bohag, farkoster och
vapen, gestalter och ansikten, alla verkande
som lika många kära hälsningar från vad
danskarna bruka kalla de glade Smils
Bolig. Dock det intrycket varar ej länge.
Den etnografiska ramen är innan långt
gått om förgäten för innehållet. Det ligger
över så gott som alla dessa gamla
grönländska myter och sägner något sällsamt
ohyggligt. Man så att säga förnimmer ur
dem en fläkt av det yttersta mörkret,
polarnattens mörker med isande köld, med
hunger och dödsångest i följe. Redan då
man läser de danska tolkningarna, H. Rinks
och G. Holms samlingar av eskimåsägner
och myter, slår där emot en en andlig
atmosfär vitt skild från den man känner
igen från de långa sommardagarnas ljusa
tid, och man anar att det fryntliga, glada
leendet fortare än man tror kan på
eskimåns ansikte ge vika för ett allvarligare
uttryck, och att bakom naturbarnets
skenbart oskuldsfullt godmodiga mask döljer
sig ett okänt ansikte, leende även det, men
med den efter blod och vällust lystne
vildens grymma löje. Och just detta ansikte
bakom masken är det, Ossian Elgström i
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
