Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laurin
ET MEST uppskakande
skådespelet har i höst uppföris i
Dramatiska teaterns kansli och
ej på dess scen, och det skall
rätt starka medel till på tiljorna,
Soli nicht des Lebens Bühne sie beschämen,
som det heter i Schillers Wallenstein.
För ej mindre än elva år sedan
började Tor Hedberg sitt arbete på
Dramatiska teatern, och jag skrev då i en av
dessa teaterartiklar: »Någon gång skall väl
en teaterdirektör kunna lyckas fullt och
helt och då han drar sig tillbaka själv
få en av de applådsalvor, varmed
publiken eljest slösar då det gäller scenens
folk. Jag önskar, att dessa slutapplåder
till Tor Hedberg skola låta vänta på sig
mycket länge, men i tidens fullbordan
höras som när Tor åker bland molnen.»
Min önskan uppfylldes icke. Det ligger
något av tragisk, olöslig konflikt i en
teaterchefs uppgift, och de medlidandets och
erkännandets verop vid hjältens fall, som
den antika kören uppstämde, ljuda alltför
sparsamt. De hördes knappast i detta fall,
då man mot den ensamme, envise, modige
kämpen sträckte det skiämmande
gorgon-huvudet med avundens, intrigernas och det
ekonomiska deficitets väsande ormar, som
ingen dödlig kan motstå.
Brorslotten, nära tredjedelen av alla
stycken, som spelats på Dramatiska teatern
nnder Hedbergs tid, utgöres av svenska
original, och som rätt och billigt är, har
•den störste svenske dramatikern, August
Strindberg, fått det största antalet pjäser,
icke mindre än fjorton, uppförda på
na-nationalscenen under Hedbergs regemente.
Att det efter honom blev den näst störste
dramatikern, Tor Hedberg själv, som fick
fyra, är väl också i sin ordning. Försök
att gissa, vilka de övriga tjugu svenska
dramatiska författare äro, som under dessa
elva år uppförts på Dramatiska teatern!
Detta är en dramatisk
»allmänbildningsfråga», som icke är så alldeles lätt. Av
klassiker i egentlig mening ha givits
Sofokles, Terentius, Shakespeare, Moliére,
Musset, Hebbel, von Kleist, Gozzi, Ibsen,
Björnson, Holberg och Oehlenschläger.
Det första höstprogrammet utgjordes
av Pär Lagerkvists Den svåra stunden
och Moliéres George Dandin. Den lilla
enaktaren, eller kanske lättare
evighetsögonblicket, väckte hos många i salongen,
dels på grund av författarens kända
modernism, dels därför att vår vanliga
timliga tillvaro något oroas av
evighetssynpunkter, en pinsam och brydd stämning.
Vissa författare och målare ha blott ett
trött medlidsamt löje åt profana
tolkningsförsök. Skall jag våga tro något om Den
svåra stunden, så vore det att
människosjälen står i sitt oroliga spörjande vadan
och varthän framför barnatron — gumman
med sitt jollrande och agnosticismen —
gubben med sitt mikroskopiska hopp och
materialismen, som äter upp den lilla ljusbiten,
symbolen på vår evighetslängtan. På mig
gjorde den dunkla sceniska situationen,
där ljuslågan och gossens — Inga
Tidblad — rörande, på en gång allvarliga,
barnsliga och ångestfyllda röst voro de
enda optiska och akustiska fasta pnnkterna,
ett stöire och bättre intryck än jag hade
väntat, och jag fann mera av allvar oc.h vilja
att säga väsentligheter än av det bisarreri,
som eljest ofta stöter hos den unge
författaren.
»Ah, qu’une femme demoiselle est
une étrange affaire», är den replik,
varmed George Dandin börjar. Och den
förbryllar med skäl den som ej vet, att
1668, då stycket skrevs, betydde
demoiselle en gift dam, vilkens föräldrar voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
