Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frän Stockholms teatrar
adliga. Hundra år efteråt satte Ulla Winblad
särskilt värde på att kallas mamsell och ej
jungfru. Därav »Mamsell Ulla märk
mamsell. » Jungfruligheten var emellertid varken
för Angélique, madame Georg Dandin eller
Ulla Winblad, tyckes det, det högsta goda.
Stycket blir litet enformigt med det tre gånger
upprepade lurandet av mannen. Historiskt
intresse har det i hög grad. Jag känner
ej, om man på 1600-talet lät George
Dandin vara klädd som en Pierrot, som
nu var fallet — det väckte kanske anstöt
att på scenen framföra en bonde, klädd i
bonddräkt —, men att man på 1700-talet
lät George Dandin vara klädd i vanliga
enkla kläder och med sitt naturliga hår,
det har jag sett på koppargravyrer. Det
som förvånar mest blir ju ändå att det
under Molière-tiden var möjligt för en
bonde, låt vara en mycket rik sådan, att
gifta sig med en adlig dam. Man måste
dock betänka, att det till och med i
Sverige föreslogs förbud för giftermål mellan
frälse och ofrälse, och att då en bonde
med ganska elak sarkasm sade sig vilja
gå in på detta, om man belade
förbindelse mellan frälse och ofrälse med samma
straff, som var stadgat för den ruskiga
företeelse som kallas tidelag.
George Dandin, vilkens melankoliskt
självrannsakande: »tu 1’as voulu, George
Dandin», blivit ordspråk, spelades av herr
Gustaf Molander. Kanske framhävde han
ej tillräckligt den kemiska
självförebråelsen, men å andra sidan är det också
försvarligt att understryka den tragiska
förtvivlan över makans bristande trohet, ty
Moliére torde nog, då den rollen skrevs,
tänkt på sina egna äktenskapliga olyckor.
Och slutorden om att då man är gift
med en sådan kvinna man ingenting
annat har att göra än att hoppa i sjön,
framstönades med lika mycken tanke på Armande
Béjart som på madame Angélique Dandin.
Den senare spelades av fröken Hilda
Borgström, som med sin isklara frasering var
ypperligt på sin plats i detta klassiska stycke.
Ar 1846 gavs för första gången Herr
Dardanell och hans upptåg på landet
efter ett tyskt orginal av Nestroy
bearbetat av August Blanche. Kritiken
kallade den då för »en fars av lägre slag».
För tjugufem år sedan spelades den med
fru Hartman som Agapetus, och den hade
S—Ord och Bild, Ji:a årg.
dåredan fått samma historiska karaktär som
nu, då den ånyo togs upp, på grund av att
samma utmärkta konstnärinna kunde spela
den genom henne till huvudroll vordna
birollen av den matfriske och i allmänhet
natur-fyllige, om ock något ohängde pojken.
Stycket hade med ali sin fjollighet och
sin teaterschablon något vilsamt. Man
ser på pjäsen med samma blandning
av-rörelse och löje som då man får fatt i en
broderad kudde från 1840-talet, och så
hade man dessutom nöjet att i friherrinnan
Cederströms spel ha det inslag av levande
komik, som framfördes med samma —
fullständigt samma — kraft och goda
lynne som för ett kvarts sekel sedan.
Det vore kanske orättvist att säga, att
Heartbreak House är det ledsammaste av
alla Shaws skådespel, ty jag har ej sett
fler än omkring ett tiotal, och det finnes
kanske ännu värre. Men Villa Hjärtedöd,
som pjäsen kallades på Dramatiska teatern,
är i alla fall så ansträngande för humöret,
så pretentiös och så falsk i ton, att
föreställningen blev en sällsynt misslyckad
teaterafton. Shaw har framhållit — för
han har åtminstone den lika välbehövliga
som välvilliga vanan att förse sina stycken
med långa, tyvärr dock ofullständiga
kommentarer, — att sådan är engelsk överklass.
Ur denna miljö lär världskriget ha vuxit
fram. Näst den på svenska landsbygden,
särskilt i Västergylln, hörda förklaringen
att världskriget uppstod ur 1914 års
bondetåg, kan väl knappast höras något
fånigare. Den enda likheten mellan Villa
Hjärtedöd och världskrigets Europa skulle
möjligen kunna vara, att båda ha något
dårhusmässigt. — Det finnes
rolighetsministrar, som få folk att skratta bara de öppna
munnen, om de också bara göra det för att
säga goddag eller meddela vad klockan är.
Jag vill hellre komma litet för sent än
litet för tidigt med mitt skratt. — För resten
var det Mrs Husabye eller lady Utterword,
som skulle symbolisera U. S. A., eller var
det kanske Irland? Äro ej de sjuttio
uttolkarna oense i den saken? Det enda
jag begriper av pjäsen var, att dessa
damer, inkarnerade av fruarna Kolthoff och
Zanderholm, voro så välskapade, att man
ibland glömde de damheter eller, om man
hellre vill, de krystade kvickheter de hade
att nysta ur sig.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
