Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frän Stockholms teatrar
eller det helveteskvalet. Borde vi ej
försöka göra detta med vår store apostel?
Hur grotesk är ej t. ex. följande replik!
Teologen (in rasande): »Jag är desavouerad»
— man är tacksam för det ordet — »av
Gud, jag är förföljd av människor,
övergiven av regering (!) och förhånad av mina
ämbetsbröder. Hur skall man kunna tro,
när ingen annan tror?»
Trettiofyra skådespelare och
skådespelerskor utom bipersonerna uppträdde. »Det
är synd om människorna» heter det i
Drömspelet. Det är synd om gudarna också.
Indras dotter — Jessie Wessel hade alla
skäl att vara melankolisk. Hon blev dock
litet för melodramatisk och litet monoton.
Kanske det är ett fel, som är allra mest
förklarligt hos en gudinna. Gudar och
gudinnor ha hört så mycket mässande, att
de lätt falla in i den tonen själva. Ibland
var hon dock riktig människa och då
gudomligt söt. Det mest gripande, det mest
geniala både hos författaren och i
föreställningen var officeren, framställd av herr
Ivar Nilsson. Hans stultande, hans stol-
liga hoppfullhet, hans »Viktori-a»,
fram-sjunget, kom våra hjärtan att krympa vid
tanken på livsbedrägeriet.
Mästaren av Hermann Bahr är en
ganska konstruerad resonnemangspjäs. Det
talas så mycket i stycket, att man häpnar
vid tanken på, vilken volym
huvudfram-ställarens utskrivna rollhäfte måste ha
utgjort. Men herr Töre Svennberg redde
sig ej bara med detta utan skapade med
intelligens och energi en figur som levde,
och det var sannerligen ingen småsak att
göra, då det gällde mästaren Cajus Duhr.
Han var verkligen en stark man och kan,
utan att precis ha doktor Stockmans etiska
grund, bra exemplifiera dennes ord om att
den starke är den, som står mest ensam.
Och varför skulle man ej gå ifrån en herre,
som har egoismen till livsprincip och vid
varje tillfälle skryter med detta. Då han
på slutet bad sin fru, att då hon skulle
lämna honom för den väluppfostrade och
blixtkäre greve Franz Vanin -—- något som
hon gjorde synnerligen klokt och rätt i —
5
Ett drömspel. Promotionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
