Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lavtrin
en ung behaglig man, utfattig men som kan
tjänstgöra som »joker». Frun ser till, att
denne in bjudes till egendomen Heroncourt,
och här väntar nu Mr. Bellamy, M. P., med
stigande oro på att jokern och Mrs. Hannay
skola överraskas. Oron blir litet
komplicerad, ty den unge mannen är så
angenäm, att från den unga fruns sida det är
att befara, att i den -— om man får
uttrycka sig så ojuridiskt — av lagen fordrade
kyssen och omfamningen kommer att ingå
ett för den blivande äkta mannen mindre
sympatiskt och illegitimt behag. Nu
räddas situationen av en söt ung flicka Joyce
Traill — fröken Magda Holm, som i sista
stunden gör jokern till sin allvarlige
tillbedjare. Den otrevlige parlamentsledamoten —
för han hade sannerligen ingen annan
kvalitet än att vara framåtsträvande, och på
sista tiden ha en del icke önskvärda
element krånglat sig in i parlamentet — får nu
dra’ sig tillbaka, och Mr. och Mrs. Hannays
äktenskap fortsätter lyckligt tillsvidare.
Herr Gösta Hillberg hade format en
mycket lustig typ av högtidlig tråkighet, en
Sir Pompy Bedell, som den sortens herrar
kallades i Punch på 1880-talet. Det var
en vitmenad grift, innantill full med de
dödas ben och ali sorts orenlighet, som är
så vanlig i engelska romaner och
teaterpjäser. Denne skådespelare var också fullt
anglosachsisk i sitt uppträdande, och jag
kan icke påminna mig på svensk scen ha
sett tre så riktiga engelsmän som herrar
Hillberg, Winnerstrand och Bergvall. Mr.
Dennis Lestrange—herr Winnerstrand som
jokern var i detta erotiska pokerspel, trots
sin låga valör i det sociala, förvillande lik
ett hjärteress. Han ger fullständig illusion
av en anglosachsisk trevlig herre med takt
och humor och med ledighet och
vänlighet under det korrekta. Också alldeles
förträfflig, kall, smidig, elegant, en
världsdam av den sort som finns överallt och
alltid, om också ej så värst många av den
fulländning som här, var fru Zanderholm
som Mrs. Hannay. Det var uppfriskande
att se en så alltigenom sympatisk typ som
hennes man, utmärkt spelad av herr Sven
Bergvall. Hans fru tyckte han var tråkig,
men vore jag engelska, skulle jag bli
förtjust i denne rättframme, fine, något naive
och hjärtegode man. Han älskar hästar
och golf, och spelar kanske till och med
polo, ty han såg ut att ha både vighet
och pengar till den saken. Och så hade
han mera manlighet och karaktär än
intel-lektualitet. Man behöver inte vara dum
för att man tycker om en herre av den
sorten.
En herre som däremot icke tyckes
vara omtyckt, ehuru han kan den svåra
sporten att jonglera med ett halvt dussin
teatrar, är Albert Ranft. Han har kanske
fel, han också, som vi alla, men det är mig
alldeles ofattligt, hur ideella, ibland även
fullt »vetiga» människor kunna lidelsefullt
anklaga honom för saker, som förefalla
mig naturliga och oskyldiga. Den
entusiastiske och stränge teaterledaren, doktor
Per Lindberg, som på Lorensbergsteatern
under de senaste åren försökt att få konst,
publik och teaterinkomster att gå ihop,
skriver och citeras av författaren doktor
Carl af Ugglas: »Under trettio år» giver
herr Ranft »mot nio Shakespeare, tjugu
Algot Sandberg, tjuguett Norlander och
väl trettio sängkammarfarser». Detta i
anledning av herr Ranfts urskuldande
statistik. En i mitt tycke imponerande mängd
värdefulla stycken finner man i denna
stolta dramatiska katalogaria, med en viss
passion framslungad mot vedersakarna av
den store teaterledaren. Jag vet ej av
vilken anledning han låter bli att tala och
skriva om sina »konstnärliga» riktlinjer och
varför han ej säger sig betrakta
teaterchefens verksamhet som en sorts den
kulturella världsorkesterns kapellmästare, men
det är ganska lugnande och i mitt tycke
sympatiskt att höra en teaterdirektör som
helt enkelt vill vara vanlig människa och
som lyckas, och det är ej så alldeles
obetydligt, att under goda och medelgoda
tider förtjäna på sina teatrar och anskaffa
bra pjäser, som publiken vill se och som
kritiken skall skälla så litet som möjligt
på. Han har ändå kommit i ganska stark
polemik, i vilken man varit ovanligt
»tydlig» på bägge sidor. Men man kan ej
låta bli att häpna över den överraskande
fordran, som ställts på honom. Skall han
på Södra teatern för varje nyårsdag ge en
ny Shakespearepjäs? Det förekommer ju
inte en gång i London. Och skall Ibsens
Brand ersätta Glada änkan på
Oscarsteatern och Tollie Zellmans burriga och
förtjusande huvud på Vasateatern utsättas för
de strindbergska replikernas knivkastning?
[ 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
