- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
121

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fr a n Stockholms teatrar

Nej, Albert Ranft, som är en affärsman
och en god affärsman och har rättighet
att vara en sådan, har lyckats — och det
har man mera skäl att häpna över — att
utan fri lokal, utan bidrag av
restauranghyra, utan hjälp från det allmänna, på
Svenska teatern, då det gäller litterära
pjäser och engagerandet av goda
skådespelare, kunna väl konkurrera med Kungl.
Dramatiska teatern.

Ett svenskt original, Royal Suédois av
Ejnar Smith, förträffligt uppsatt av Einar
von Strokirch och Gunnar Klintberg,
spelades i början av hösten på Svenska teatern
och intresserade ej minst genom den goda
tidsmiljöskildringen. Stycket -— och det
gäller ej så vidare många svenska original
—- var roande.

Resterna av ett regemente Royal
Suédois — bestående av italienare och
fransmän, som hade bildats i Pommern 1813
och skulle strida mot Napoleon under Karl
Johans befäl, överfördes våren 1814 till
Sverige och kvarstannade, sedan delar av
detsamma varit med i kriget mot Norge,
i de bohuslänska städerna och fisklägena.
Det bestod nog ej från början av »mors
bästa barn» och hade, sedan det i
december 1814 upplösts, icke vidare lust för
fredens värv. Men vad den vackre
äventyraren Charles Veaugrand—herr Gösta
Ekman, officer vid Royal Suédois, hade lust
till, det märktes snart, och det var den ej
minst i fru Edith Erastoffs gestalt strålande
vackra fru Marie-Louise Degener, gift med
den något åldrade godsägaren Robert
Degener—herr Hugo Björne. Genom en följd
av vackra scener — man märker, att
författaren själv också har smak och visuell
fantasi — föres man till det högdramatiska
och romantiska slutet, då fru Marie-Louise
vill rymma med fransmannen och han i
sista ögonblicket befinnes vara en förrymd
galerslav, brännmärkt i detta ords
ursprungliga mening. Den av lidelse alldeles utom
sig varande unga kvinnan röjer sig själv
för make och släktingar och utropar: »Hör
ni allesamman, jag älskar honom», ett
kärlekens quand-mëme, brytande fram i den
borgerliga omgivningen med den
känslokraft, varav den begåvade skådespelerskan
är mäktig.

Det var kanske »litet väl mycket
mahogny», hoc est kulturhistoriska detaljer

från empire-tiden, men då skådespelarna
skötte sin sak bra ■—- Justus Hagman som
den antiromantiske rådmannen Levan var
särskilt trevlig — och då jag själv tycker
om kulturhistoria, hade jag roligt hela
tiden och stötte mig egentligen blott över
att slagsmålsscenen, då godsägaren och
maken blev sårad, skedde under ett sådant
huller om buller, att åskådaren inte fick
klart för sig, vem som segrade. Men
detta lär ju i ännu högre grad vara fallet
under nutidens stora fältslag, där man inte
vet ett dugg hur det är, förrän man har
kommit över en neutral tidning och ibland
knappast då.

David och filistéerna av Algot
Sandberg är ett socialt skådespel med ämne
från 1920 års Italien. Där, i ett palats
med italienskt väldiga mått och med
utsikt över en sydländsk trädgård, resonera
en stor fabriksidkare, dennes ytliga maka
i andra giftet samt hans barn i första
giftet i arbetarfrågor med en amerikansk
mil-jardör, en italiensk konseljpresident och en
ungsocialist av samma nationalitet. Man
såg och hörde stycket med ett visst nöje,
och ett och annat klokt ord fälldes, men
det hela upplöstes i ett olämpligt löje,
då den yngsta dottern Ghita—fröken Renée
Björling — under blomplockning i
trädgården ledsamt nog träffas av en förlupen
kula. Den döda, iförd en ljusblå klänning,
inbäres i salongen och placeras med ett
helt fång röda rosor i famnen i en
länsstol. Miljardören—herr Björne säger i
allvarligt förebrående ton till den på ett rent
opassande sätt opportunistiske
konseljpresidenten, som frågade vad hon hade i
trädgården att göra: »Hon skulle plocka
blommor åt sin älskade», och med gravlik
stämma fortsatte han: »Förstår ni det?»,,
vilket för första gången gjorde den
opportunistiske ministern — med ali säkerhet
Giolitti — svarslös och brydd. Ja, han
kunde säkert icke bli den David, som med
idealitet och kraft kunde rädda kulturen
mot bolsjevismens anstormande filisteer.
Man må ogilla de senares åsikter, men
deras representant Tomaso Salvadori, herr
G. Ekman, spelade bäst.

Det är eri sak åt vänster för vilken
de hyggliga högerherrarna och -damerna
ha ett livligt intresse, och det är drott-

i 2 i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free