Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frän Stockholms teatrar
store Lars Hjortsberg i De två
kammar-pagerna en sådan förvillande likhet med
Fredrik II, att en gammal tysk officer
general Zöge von Manteuffel rörd tackade
skådespelaren för att han fått återse sin herre
och konung och lär ha skänkt honom en
käpp med guldkrycka, som tillhört Fredrik
II, med orden: »Denna käpp har jag fått av
Fredrik den store, jag ber nu få återlämna
den till honom».
Fjärde budet heter en folkkomedi av
Sigurd Wallén, som gavs på Södra
teatern. Några undrade, om det inte skulle
hetat Sjätte budet, men de blevo snart
lugnade, för det var litet om det med.
Skeptikerna tänkte: »Svenskt original,
folkkomedi, det låter litet ruskigt.» Men även
dessa kunde vara belåtna, ty stycket var
så fritt från jolmighet och det som brukar
göra dylika pjäser så obehagliga, att man
riktigt gladdes. Nästan alla typerna
verkade äkta, och den på avvägar stadde,
förlorade sonen Ernsts roll var lika bra
skriven som den var spelad av författaren
själv. Mänsklig var han hela tiden och
bäst i det svåraste ögonblicket vid faderns
dödsläger. Fadern, en gammal kärngubbe,
lagom korkad, lagom kärv, är en av Eugen
Nilsons mest lyckade figurer. Men det
roligaste var kaféuppasserskan frän
Stockholm, Ebba Lundqvist, som Ernst tagit
med sig till bondlandet som »fästmö».
»Tycker Ebba om landet?» »Jesses, det
riktigt vinglar i bröstet på mig, då jag
kommer i det gröna och sir granar och
enar, som susar och står i.» Det var
Edith Wallén som spelade Ebba, och det
både glatt och lagom fjolligt. När hon,
litet förkrossad av allt trassel hon
framkallat — »hon kan väl ej rå för, att alla
gossar är-efter henne» -—- ger sig av igen
till kaféet på Karlbergsvägen, ber hon den
kanske nägot för understruket dygdiga
bondflickan Gertrud »hälsa träna, dom har jag
väl inte gjort någe’».
I Folkteaterns salong under hösten vid
åhörandet av Hemslavinnor skallade
skrattet. Stycket, skrivet av Ch. Bogö och
Axel Frische, är danskt. Hade det
ytterligt ömtåliga ämnet kunnat lika taktfullt
behandlas av en svensk? Vi äro inga
mästare i egenskapen takt, och det finnes
få områden, där så mycken egoistisk dum-
Fot, A[mberg & Preinitz.
Dagmar Ebbesen som
Christiane i Hemslavinnor.
dryghet, så mycken sårande och obefogad
nedlåtenhet existerar, som just då det talas
om tjänarinnor. Den allra obetydligaste
och tarvligaste lilla bracka, maskulin eller
feminin, tror sig bli gentilare genom att
tala föraktligt om en tjänstflicka. Till en
viss grad beror vårt fel på detta område
nog mest på en sorts blyghet. Vi sakna
känslan av säkerhet och smidighet i
umgänget, ty jag tror, att tjänare behandlas
relativt rättvist och humant här i landet,
dock mera i handling än i ord. Man kan
höra på tonen, med vilken de tjänande
andarna omnämnas, hur det står till med
bildningen, och åtminstone till
gentleman-naskapet hör säkert själsbildning. Och den,
som glömmer citationstecken på det
numera endast som fornåldrigt tillåtna ordet
piga, får lätt en liten prägel av andlig
underklass. Redan Ovidius påpekar i Ars
amandi hur de sköna damerna skadade sig
i beundrarnas ögon, då de vid kamningen
utforo alltför häftigt och ohövligt mot
slavinnorna. Hemslavinnor ställer på det
lustigaste sätt emot varandra det moderna
hembiträdet, som varken vill vara hemma
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
