Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Goethes italienska resa. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilka otroliga och granna ting pappa
hade sett! Murrigt fåordig som han
annars var, över de italienska minnena
kunde han breda ut sig. Den långa
serie Romvyer i kopparstick från
sextonhundratalet som hängde i hallen och
magnetiskt attraherade ett par begärliga
barnögon förtydligades av hans
turistkommentarer, om staden med gator av
vatten tröttnade han inte att förtälja
skepparsagor, och en liten gondolmodell
som han hade hemfört från den fick
Wolfgang leka med när han var som
snällast, och Neapel — ja den som hade
sett Neapel kunde väl dö, men den som
inte hade sett det hade aldrig levat.
Svärmade verkligen Rat Goethe i
denna exalterade stil, han som på sin
tid hade hemsänt sura besvärsskrivelser
om de ytterst vidriga erfarenheter han
nödgades genomgå för att få huvudet
fullproppat med kuriositeter som i hans
födelsestads marknad inte gällde två
styver? Så skulle sonen i varje fall tolka
honom längre fram, med färgläggning
från egna känslor och ej utan en ansats
till den försenade botfärdiga ömhet man
gärna ägnar en anhörig som har upphört
att betunga en med sin tillvaro.
Dominerande och smärtsam blev dock
näppeligen, i en barndom och
ynglingsålder så kaotiskt genomkorsad av
aspirationernas mångfald, längtan att skåda
originalen till de gamla kopparstickarnas
fantastiska »prospekt». Långa tider
slumrade den väl alldeles. Det
Winckelmannska antikevangeliet, som inramat i
rococosnirklar mötte den gröne och
nygirige Leipzigstudenten, accepterades
villigt som den modernaste teorin, men
många år ännu låg det overksamt i hans
medvetande, som alfabetet till ett
främmande språk.
Strassburgstudenten upptäckte nya
gudar, han besteg gotikens tempeltinnar,
brokiga och högst germanska figurer
under en ljusdunkelt glödande dager från
Shakespeares värld begynte föra rumor
i hans själ. Han stod så färdig till
språng, det behövdes bara en puff av
Herder — och han fick fart att flyga en
god sträcka in i nästa århundrade, till
grannskapet av den ofödde Ruskin, och
förbluffa en opreparerad samtid med
extravaganta kärleksförklaringar till vad
han i denna sin period av kulturell
nationalism höll för »deutsche Baukunst».
Visserligen var han vidhjärtad nog
att mitt i denna gotiska inflammation
företa en elegisk fantasipromenad mellan
campaniska ruiner, men hur tuktad och
vördnadsfullt sval klingar inte i »Der
Wandrer» hyllningen av störtade
kolonner och mossbeväxta arkitraver, »Gräber
heiliger Vergangenheit»; det skära
livsskimmer som leker över den vackra och
vinjettsirliga scenen stammar inte från
någon renässansstämning utan från
Werthersommarens idylliska sol. Dock har
det sannolikt gått mången Goethefrom
resande som unge Felix Mendelssohn, när
han 1831 mellan Pozzuoli och Bajæ
upptäckte diktens lokal och fröjdades åt att
trampa så direkt i sin höge gynnares
fotspår.
I det förvirrade ödesåret 1775 skulle
Goethes förhållande till Italien gestalta
sig nästan lika dunkelt invecklat som
förlovningen med Lili Schönemann. På
bägge hållen nalkande, ryggande,
förnyat anlopp, tvär halt.
En sommarmorgon sitter han på
toppen av S:t Gotthardspasset och
bemödar sig att rita snörandiga
bergskäglor — det blir ett ringa konstverk
men en värdefull dagboksanteckning
genom den som det vill tyckas vemodiga
påskriften »Scheideblick nach Italien».
Men varför springer han inte i stället
nerför stigen, som bär till Airolo,
Bellinzona, Milano och hur långt man vill?
Fadern hade angeläget ålagt honom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
