Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Goethes italienska resa. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den sekretess lidelsens djup och kyskhet krävde ålades också av starka yttre hänsyn. Italien — ett begrepp som nu sög till sig allt vad han såg eftersträvansvärt i liv och konst och kunskap — Italien betydde en krossande kritik av hertigdömet Sachsen-Weimar-Eisenach. Den hålan kunde han å tjänstens vägnar i botten, och när hans hungriga konstnärsögon inte längre fann något att erövra hämnades de ovillkorligt sin besvikelse genom att se allt på vrångan. Thüringerwalds kullar saknade fason, markerna låg dammigt blacka, himlen hängde gråskyig, kimmerisk töckenskymning gav sitt lynne åt mänskor som i stillösa kyffen sökte skydd för den råa kylan... Och det värsta: denna omöjliga fläck av världen skulle han förnöta sig på att administrera, arbetsjäktad som förvaltaren på ett större gods och löjligt mång-sysslande som klockarfar i byn; han som dock en och annan gång måste tillstå: »Egentligen är jag född till skriftställare.»
Kort sagt, Goethe satt i en fälla och friheten kallade han Italien.
Men hur kunde lyrikern stänga inne den längtansmusik som stormade i hans ministeriellt garderade själ! Han måste sjunga ut den en gång. Sedan sina tidigaste Weimarår arbetade han i lediga stunder på romanen »Wilhelm Meisters theatralische Sendung», som buntvis gick till låns bland vännerna. Ingen av dessa gynnade manuskriptläsare kan ha undsluppit att förtjusas av de tre strofer som ståtligt och omotiverat inledde romanens fjärde bok. Men den gåtfulla skepnad genom vilken skalden bar fram sin förstulna kärleksbikt var gjord att villa bort effekten, och denna tidiga lilla publik var säkert döv för det mäktiga och passionerade ackordbrus som genomströmmar oss, förstärkt av otaliga hjärtans resonans, bara vid de fyra simpla orden »Kemist du das Land»...
Diktaren av Mignons visa borde ha varit färdig att packa sin ränsel, men Sachsen-Weimars främste »Geschäfts-mann», mångfaldiga plikters martyr, behövde ännu år för att ställa allt i bästa ordning och gång. Sedan kunde han rymma som en förskingrare.
Direkt från Weimar tordes han inte fara, en kurvistelse i Karlsbad var lämplig som mellanstation. Där anförtrodde han i svävande vändningar sina närmaste, fru von Stein, Herders och hertigen, att han ämnade vederkvicka sig med en liten incognitoeskapad i okända bygder; det kunde tydas som geologiska strövtåg bland böhmiska berg, ett motstycke till hans »Harzreise im Winter».
Och efter att ha avlagt allt världsligt, namn, titel, ryktbarhet, samt ungefär sjutton år av sin ålder smög han ut ur Karlsbad i ottan den 3 september 1786 — en lycksalig tjuvpojke och en livets nybörjare på högsta allvar.
Men det var en gammal, resignerad man, ohjälpligt fastlåst på den upphöjdaste plats i livet och historien, som efter nära tretti år betänksamt började arrangera för tryck sin sista och äventyrligaste ungdomsbragd. Ett pliktarbete, begynt med lust, som förföljde honom i dryga femton år och slutligen snarare avfärdades än fullbordades.
Om Goethes »Italienische Reise» håller sig som världslitteraturens njutningsrikaste bok i sin art, så beror det på en personlig magi som bedårar läsaren att tillitsfullt hänge sig åt en komposition som förbryllande svävar mellan dokument biografisk roman och en åldrings memoarer. En nutidsfilolog med sin tränade avsky för »redigerade» aktstycken skulle vara i stånd att stämpla den som falsarium. Goethe däremot ansåg sig i detta fall så otadligt exakt att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
