Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Goethes italienska resa. Av Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde bortkasta den sinnrika undertitel, »Dichtung und Wahrheit», varmed han i tidigare livskonfessioner värnade sin poetiska frihet. Materialet var äkta men opresentabelt, och om än skissen utarbetades till en tavla med mångahanda smyckande eller belamrande tillsatser skimrar ställvis de ursprungliga linjerna tillräckligt klart genom övermålningen för att ge ett faktiskt fäste åt den avsedda illusionen att man här ertappar den resande Goethe i varmaste verklighet och mottar hans egenhändiga ögonblicksförtroenden som ett brev med posten.
När Goethe hade de två första banden av reseverket bakom sig skickade han Zelteri som kostbar vängåva ett blad ur den pappershög som hade tjänat till stoff för hans redaktionsmödor. Det var en biljett från Palermo, överflödande av lycka och ömhet, och med en rörelse mitt emellan suck och löje utbrast han som i de älskliga raderna återsåg sitt förflutna jag: »Was man doch artig ist, wenn wir jung sind!» Av denna sorts intyg att »sådan var min stil» utsläpptes till offentligheten hundra år efter den italienska resan en ansenlig mängd, bland vilken det mesta och yppersta är förknippat med Palermobrevets adressat, fru von Stein.
Till henne adresserade den förlupne sin resejournal mellan Karlsbad och Rom, ett kärleksbrev som skänker den indiskreta eftervärlden oändligt rikare fägnad än det på sin tid kunde bereda mottagaren.
Möter oss någonsin Goethe så nära och så purt förtrollande som på dessa blad? Han lyser av ideal ungdom, ren och anspråkslös och tacksam som den verkliga ungdomen aldrig är. Han är uppenbarligen frälst och honom kan inte vederfaras annat än nåd. Sina lyckliga ögon har han plötsligt fått tillbaka, och där han brådskar i sin postschäs genom
Bayern och Tirol, jagad av en ljuv och festlig oro, sveper hans ljusa, vilande blickar som strålkastare över landskap, mänskor och ting. Hur rörande uppsluppet han njuter av att resa utan betjänt, att äta päron på gatan »som en annan skolpojke» och att heta Möller! »Herder har nog rätt i att jag är och förblir ett stort barn», erkänner han förtjust.
På Brenner minns han Gotthards-passet: »Så underligt att jag redan två gånger har stått pä en sådan punkt, rastat och inte kommit över! Nu tror jag det inte heller förrän jag är därnere.» Alla sydliga symtom som dyker upp hälsas med igenkännandets jubel: en Grönlandsfarare är han, som vänder hem till sin födelsebygd. I Roveredo äntligen blir »det älskade språket» dagligt tal.
Men så snart han beträder den första respektabla staden, Verona, dämpas intrycket av student på ferieexkursion. Examensstudiet börjar, ännu inte spänt och ansvarsfullt men tydligt markerat. Goethe går mot en yttersta dom: han har att bestå inför sig själv och inför antiken. Ansikte mot ansikte med det ideal som länge har glimtat i hans extatiska aningar skall han få veta vem han egentligen är.
»Antiken» — vad är den annat än den elegantaste varianten av den guldåldersdröm som förföljer en beständigt bakåtvriden mänsklighet och som i sin anspråkslösaste form alstrar suckar efter den gamla goda tiden för tjugo år sen! På 1780-talet levde denna fagra vidskepelse i en vigör och ungdomslust som tycktes båda en ny renässans. Ogrumlad av närgången forskning fråssade den i nyansfria begrepp om en försvunnen era av renaste humanitet, högsta vishet, mönstergill konst. Vår Ehrensvärd lämnar det ytterligaste exemplet på denna yra, som bara i enstaka glödande andar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
