Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Harald Hjärne. * den 2 maj 1848 † den 6 januari 1922. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
Alldeles särskilt »spännande» blev
det emellertid — något annat uttryck
förslår inte — när föreläsaren kom in
på frågan varför just kristendomen
besegrade alla de andra bland det romerska
världsrikets många religioner. Man kunde
ju säga, att det berodde på att
kristendomen trädde i förbindelse med den
antika kulturen. Men detta gjorde de andra
religionsformerna också. Varför kunde
just kristendomen mer än de andra med
sig assimilera denna kultur? Det berodde
pä det kristna samfundets starkare
organisation, och denna åter berodde på dess
större säkerhet och troskraft. Men
varifrån denna troskraft kom -— det är just
gåtan. » Från rent historisk synpunkt sett
förklaras detta bäst, om man kan antaga,
att denna Kristi uppståndelse, som de
kristna så fast trodde på, verkligen var
ett historiskt faktum.»
Här var föreläsningen slut, och
professorn lämnade katedern med en liten
tvär bockning, så som han vanligen
brukade. Det låg allmän häpnad i luften.
Och det är icke fullkomligt uteslutet, att
Hjärne då som mången gäng både förut
och efteråt kände sig tjuvpojksaktigt
förtjust att få schockera. Nog verkade hans
undervisning som om den varit direkt
anlagd på att riva ned
Cronschougs-dogmer, av vad art de än kunde vara.
Han hade ju också i talet till studenterna
efter sin installationsföreläsning sagt att
han hellre ville ha en Faust än en Wagner
bland sina lärjungar. Han lika väl som
Ranke visste, att historiens uppgift helt
enkelt var att visa »wie es eigentlich
gewesen», ingen kunde se skarpare än han
hur mycket historieskrivningen fordom
hade syndat genom en »konstruktion»,
beroende pä förutfattade meningar om
»oföränderliga naturlagar» eller
»mänskliga rättigheter». Bara i hans retsamma
sätt att placera citationstecken omkring
dylika ord, vilka den bildade allmänheten
var van att skriva med stor bokstav,
låg en kritik som kunde drabba högerns
och vänsterns slagord om vartannat
ungefär lika obarmhärtigt.
Och detta gäller vid denna tid inte
bara Hjärne i katedern — det gäller
också den politiske talaren. Hur
beundrade man inte hans lutherska sätt att
»tappert gå på och giva anstöt» åt den
hedervärda konservativa
Uppsalaopinionen, att säga blankt nej, även om själva
ärkebiskopen, som det en gång hände
vid ett offentligt möte, bad honom ta
tillbaka ett kätterskt förslag, som gick ut
på att förknippa »försvar och reformer»
med varandra! Hjärne visste nog hur
slik envetenhet upptogs, men han
tröstade sig med, att »endast skuggrädslan
uppfattar såsom förföljelse, att
människorna se litet snett på den som uttalar
för dem misshagliga åsikter». Men han
sade också rent ut åt dåtidens kanske
stundom lite martyrviktiga Verdandister
— att »i kotteriets kvava atmosfär trivas
allehanda griller, som bortblåsas av en
sund realistisk uppfattning».
Själv kan han icke sägas ha haft ett
kotteri, men väl en »skola» omkring sig,
om man med skola menar samling kring
hans egen vetenskapliga lösen:
»förtröstansfull skepticism-a, såsom han en gång
dråpligt formulerat uttrycket i ett annat
sammanhang.
Om någon på 90-talet frågat en
Hjärnes lärjunge vad han satte högst hos sin
lärare, så hade han kanske pekat på hans
fenomenala vetande. Visserligen kunde
det ibland verka nedtryckande på den
som inte kände sig i stånd att upptaga
mer än en tiondedel av vad som östes
över honom. Men å andra sidan var
hans intresse också smittsamt — kanske
mest därför att det lockade ut till nya
vidder. Universaliteten i hans läggning
kom honom ju att som ingen annan
predika den svenska historiens samband med
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
