- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
144

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Harald Hjärne. * den 2 maj 1848 † den 6 januari 1922. Av Lydia Wahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lydia Wahlström

kast och outplånligast inriktat på
Englands kultur och historia, vilket nogsamt
kan bevisas av brev från hans allra sista
tid. Hans förkärlek för England bottnade
nog närmast i temperamentet:
känslolivets förnäma reservation i förening med
den ogenerat djärva »outspokenheten» i
det offentliga måste ha tilltalat honom.
Vidare har han en gång sagt varma ord
om den »främst och djupast moraliska
världsåskådning, som utgör den äkta
anglosachsiska kulturens adelsmärke».
Men slutligen och icke minst måste han
ha naturlig sympati för ett land, i vars
författning och författningshistoria han
redan under sin ungdoms studier i Gneist
och Stubbs hade lärt sig se troheten mot
gammal germansk hävd. Engelsmännen
och svenskarna ha ändå som inga andra
nationer en orubbad tradition av
folkfrihet och aktning för lag, som gjort att
vi båda sluppit revolutioner av den franska
och ryska sorten och nu stå med
Europas äldsta statsskick i jämförelsevis
gott behåll. »Friheten under ansvar» —
Hjärnes käraste slagord — den såg han
nog ingenstädes så väl förverkligad som
i det engelska statslivets ledare, och när det
gällde, kunde han också, som t. ex. under
boerkriget, med obarmhärtig sakkunskap
och frän ironi tala Englands sak gent
emot en nära nog enhällig svensk
opinion, som envisades att taga det mindre
och därför naturligtvis »förtryckta»
folkets parti.

Hjärnes motvilja mot boerna går nog
något igen i hans motvilja mot den
ävenledes lilla och åtminstone i sin egen
uppskrämda inbillning hårt förtryckta norska
nationen, som även omkring sekelslutet
börjat taga sin sak i egenhånd. Det naiva,
oskolade och uppkomlingsartade — vad
Hjärne brukade karakterisera som »den
tungsinta viktigheten» — i åtskilligt av den
norska demokratiens breda later på den
tiden måste givetvis förefallit honom som

raka motsatsen till en sannskyldig
gentlemans uppträdande. Och när slutligen
den norska krisen blev akut, hade han
grundligt lyckats reta norrmännen både
åt höger och vänster, fast han i själva
verket med sitt krav på gemensam
utrikesminister, vare sig norsk eller svensk
man, ställt sig betydligt välvilligare mot
norska högern än vad Alin gjorde. I
alla fall blev det i norska frågan som
Hjärne vann sin enda stora praktiskt
politiska seger. I det särskilda utskott, som
vid 1905 års urtima riksdagar tillsattes,
var det han som uppställde kravet på
gränsfästningarnas slopande.

Eljest har hans politiska bana
näppeligen varit segerrik, varken
andra-kam-marperioden 1902—1908 eller den i första
kammaren 1913—1918. Hade han
kommit in på den vägen lika tidigt som
hans fem år äldre studie- och sedan
redaktionskamrat i Svensk tidskrift, Hans
Forssell, som redan vid 32 års ålder blev
finansminister, så hade han säkert kommit
att på mer än ett område sätta varaktigt
märke i svenskt riksdagsliv. Men nu
hade han i det avseendet redan sin bästa
gärning — 90-talets kamp för
sammankoppling av skattereformer och allmän
rösträtt med allmän värneplikt — bakom
sig. Och dessutom hade han under en
trettonårig professorstid blivit auktoritet
för den studerande ungdomen så som
före honom endast Geijer varit, och en
auktoritet har icke lätt att skicka sig
efter tiden, allra minst när tiden är ond,
vilket Hjärne alltmer började finna att
den var. Det kan inte nekas, att hans
kompetens nog verkade en smula
överkvalificerad i en så pass enkelt
sammansatt församling som den svenska
riksdagen; och att han själv måste känna
detta, var naturligtvis icke heller
förmånligt för hans utveckling till praktisk
politiker. De som tänkte störst om honom
hade därför hellre unnat honom att vara

144

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free