Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Harald Hjärne. * den 2 maj 1848 † den 6 januari 1922. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
lunda allvarligt menad. De ville bara att
lag och rätt skulle råda med envåldsmakt
inom Sveriges landamären, och den som
steg ett fjät över denna Landslag, som
de kände i botten och hade svurit att
styrka med sina folkvapen till det
yttersta, han var dödens man, han månde
kallas svensk, jute eller garp ( = tysk),
heta konung, biskop eller bonde.»
Den avhandlingen visar hur kritiskt
färgad själva entusiasmen hos honom var,
hur oupplösligt förenad med hat till allt
vad Carlyle brukade kalla för »cant». Jag
lade en gång märke till en av Carlyles
böcker på hans bord, och jag misstänker starkt,
att han redan vid denna tid gjort hans
bekantskap och funnit en viss
kongenia-litet. — När emellertid en del tidningar
anklagade Hjärne för att ha smädat
Engelbrekt, och Bååth skrev en dikt för
att ge hjälten upprättelse, då fann den
unge författaren inte saken lika rolig
längre. »Jag var inte så härdad den tiden,
och mitt unga hjärta led rätt mycket
därav», har han själv en gång sagt.
Det märkligaste med denna artikel
är emellertid, att redan här ligger in
nuce den framställning, som han sedan
hela sitt liv gav åt huvudtankarna i
den germanska eller åtminstone den
svenska statsförfattningshistorien. Det var
»friheten under ansvar», som enligt
honom var det karakteristiska för det
germanska frihetsbegreppet, till skillnad från
zigenarens och kosackens, som intet
ansvar vet av. Ensamt detta är det, som
gjort germanen skickad till vad
engelsmännen kalla »Selfgovernment» —
förmågan att styra genom sig själv. Och
där denna förmåga hos den svenske
bonden dokumenterat sig genom hans
deltagande i socknens eller häradets
allmänna värv, där kunde den också ge
kvalifikationer till deltagande i rikets
ärenden. Visst icke för hävdande av
personliga rättigheter, snarare som en
skyldighet att åtaga sig allt
ansvarsfullare bördor. Hade svensken på
1500-och 1600-talen fått välja den slags
frihet, som varit honom bekvämast, så
hade han säkert valt friheten från att
ha någonting alis med staten att skaffa.
Men nu tvangs han av konungar som
Gustaf Vasa, Karl IX och Gustaf Adolf
i stället att rita sitt bomärke under de
riksdagsbeslut, dem hertig Karl alltid
tillspetsade med den farliga formeln »en
för alla och alla för en», och den
underskriften förpliktade att, om så behövdes,
draga ut med folkhären för att trygga
beslutets genomdrivande, såsom det gick
till vid Stångebro. Att samhällsordningen
ytterst vilar på viljan att våga livet för
lagen, det är för Hjärne ett axiom.
»Sådan var hertig Karls statsrätt»,
säger Hjärne i sin lilla bok om Gustaf
Adolf, och hans son har icke heller
regerat på andra villkor. Ansvaret för
riket och dess lagar ålåg samfällt konung
och ständer, från arvfursten ned till
bonden, vid riksdag eller å landsting och
häradsting. Sveks detta ansvar av någon,
han månde vara konung eller undersåte,
så hävdades det emot honom av den,
som efter sitt samvete och sin
ämbetsplikt kände sig närmast kallad därtill. —
»Det svenska statsskicket kände icke
klyftan emellan en förmyndarlik överhets
verktyg och en underdånig, allenast
skattdragande massa.»
Som en sammanfattande formel för
alit detta har Hjärne valt Gustaf Adolfs
berömda ord: »Konung och ständer, högre
som lägre, utgöra tillhopa, uti Guds stad,
det konungsliga höga majestätet». Och
han tycks mig i dessa synpunkter i
själva verket ha angivit den svenska
statsförfattningshistoriens poesi, en poesi så
god som någon, den man finner sig
kunna leta ut ur våra mera dramatiska
och mera allmänt kända världshistoriska
insatser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
