- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
147

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Harald Hjärne. * den 2 maj 1848 † den 6 januari 1922. Av Lydia Wahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Harald Hjärne

Men Hjärne framhåller, att det
samfällda ansvaret också låter sig uppvisa
på det religiösa området. Lika litet som
det hos oss fanns förmyndarlik överhet
och skattdragande massa i politiskt
avseende, lika litet fanns det någon ofelbar
hierarki som medlare för en omyndig
menighet på det andra hållet. Den äkta
germanska tankegången på det politiska
området »motsvaradeLuthers ursprungliga
förkunnelse inom det religiösa». Eller
som han har uttryckt sig i det mest
monumentala och på samma gång mest
konkreta han någonsin skrivit, talet vid
Uppsala studentkårs fest till Uppsala
mötes minne 1893:

»Utom sitt eget samvete möter den
kristne ingen auktoritet, som kan rädda
honom undan mödan och ansvaret att
själv finna Guds frälsningsord. Han står
ensam inför Gud, och han är stark
endast i samma mån som han känner sig
i sitt livs djup övergiven av ali
mänsklig hjälp.»

De orden äro vida mer än ett stycke
ståtlig retorik eller »Lesefrüchte» från de
trägna kyrkohistoriska studier, som sedan
skaffade Hjärne den teologiska
doktorsgraden. De äro på samma gång hans
religiösa trosbekännelse, fullständigad
endast genom det sjätte-novembertal, där
han kallar tron på Kristus »en livets och
utvecklingens makt, som stärker dens vilja,
som av honom ställer sig i beroende».

Den som såg och hörde Harald Hjärne
under dessa, ofta med gammalnordiskt
lagspråk tungt rustade festtal, uppfattade dem
säkert som uttryck för en oavbruten
harmonisk utveckling av sund optimism. Och
de som hörde honom under hans mera
privata, en smula geijerskt hänsynslösa
»far-uter» mot sina politiska motståndare,
som han på äldre dar gärna ville hänföra
också till Sveriges fiender, de sågo i
honom i bästa fall en germansk krafttyp,
men satte honom i värsta fall i jämbredd

med preusseriets »maskulina renässans».
Till den sorten hör dock alltid en viss
naivitet, och Hjärne var minst av allt
naiv, även om han kunde ha sina
stunder av pojkaktigt övermod. Snarare
skulle man, så underligt det låter, kunna
sätta dylika »manlighetens protester» i
samband med de erfarenheter av
överansträngning och depression, som han
redan i sin ungdom haft att slåss med.
Dessa tider med deras oövervinneliga
rester av nästan sjuklig självkritik voro
nog mer än något annat skuld till att
han aldrig kunnat samla sig till ett större
vetenskapligt verk, att eftervärlden nu
bäst får lära känna honom i
essaysamlingar. Säkert var det just den naturliga
reaktionen mot den tungsinthet, han
var medveten om, som ofta gjorde honom
så morskt manlig och så ömtåligt rädd
för allt som syntes honom smaka av
vekt eller sjukt eller excentriskt själsliv.
Han var så skygg för känsloyttringar
både hos sig själv och andra, att han
inte sällan föreföll sakna psykologisk och
estetisk blick. Där han i dylika ting
icke kunde vara helt med, där kunde
han faktiskt bli officiell och knapphändig,
som i talet i Svenska akademien över
Snoilsky. En vacker provbit av motsatt
slag gav han emellertid i sitt föredrag
om Tagore vintern 1921. Och han lär
verkligen med livligt intresse ha gett sig
hän åt sin uppgift som bedömare av
litteratur för Nobelpriset och därvid ha
avgivit skrivna utlåtanden av stort
psykologiskt värde.

För den som vill se, finns det för
övrigt tillräckligt med vittnesbörd om
att Harald Hjärne utom forskarens
genialitet också hade icke så litet av skaldens
mänskliga känsla och förstående. Jag
tänker här icke på festtalen, även om
»Renässans och reformation» utgör en
enda lågande hymn till den andliga
frihetens skönhet. Som exempel må i

147

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free