Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tor Hedberg. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
ringsmedel, på Parnassen eller
annorstädes. Det tål att diskuteras, i fråga
om Hedberg liksom alla andra, ifall en
allt för stor kulturell belastning ej kan
bli hindersam för den fria tillväxten av
en skapande konstnärs krafter. Men på
ett annat av Hedbergs verksamhetsfält,
kritikerns, kan något dylikt aldrig
ifrågasättas. Här har han hos oss få
medtävlare, ingen, då det gäller föreningen
av mångsidighet och sakkunskap. Hans
gedigna bildning, hans förkärlek för de
måttfulla, noga avvägda uttrycken, hans
dämpade, men därför ej mindre
verkningsfulla ironi och hans begär att främst
och helst av allt vilja forstå — allt
förenar sig till en sällsynt fin och harmonisk
kritikernatur, som man endast någon
gäng ville tillönska en smula mer
entusiasm och en något djupare gripenhet
inför konstverken. Hur högt han rent
artistiskt kan nå på detta område visar
bäst ett litet mästerverk sådant som
uppsatsen om Daniel Fallström i »Ett
decennium». Vad man mest fäster sig vid
under ett förnyat genomläsande av dessa
tidningsuppsatser från ären kring
sekelskiftet är dock, i hur hög grad Hedbergs
omdömen stä sig. Blott ytterst sällan
uppehåller han sig vid det efemära, vid
konstens konungar för en dag; i regel har
också tiden endast givit hans ord ökad
bärighet. Särskilt gäller detta hans
omdömen om bildande konst; trots de
våldsamma omkastningar i uppfattning och
strävanden, som de mellanliggande
årtiondena bevittnat, är det inte många
av hans här uttalade åsikter som ej
alltjämt ha fog för sig. Man torde kunna
sätta i fräga, om vi vid denna tid hade
någon konstkritiker, vilken i samma grad
som Hedberg ägde oförvillad blick för
det livsdugliga och utvecklingskraftiga.
Tor Hedberg har som kritiker
otvivelaktigt gjort en bestående insats i
svenskt kulturliv. Men tyngdpunkten i
hans gärning ligger dock annorstädes:
i hans skönlitterära författarskap.
Genast vid sin debut, år 1884, blev
han en av de mest bemärkta
representanterna för »Det unga Sverige». I sina
tidigaste arbeten framstår han i stort
sett som en rättrogen tolk för åttiotalets
åskådningar — ehuru med vissa
inskränkningar. Det är egentligen endast tidens
intresse för psykologisk
verklighetsskildring som kommer till uttryck hos honom;
för »världsförbättrarbråket» har han redan
från början mycket litet till övers.
Ryssarna, särskilt kanske Turgenjev, synas
ha haft större inflytande pä hans
litterära utveckling än norrmännen. Hedberg
saknar nästan fullständigt den norska
benägenheten att göra en bok i första
rummet till ett diskussionsinlägg. Han
hyser ingen överdriven tro på teorier,
och ideologerna spela hos honom
undantagslöst en skäligen tarvlig roll. Ty
Hedberg har djupare än de flesta insett,
att tillvarons ekvation har alltför många
obekanta för att kunna lösas genom en
enkel räkneoperation; försöker man det,
blir resultatet blott en imaginär kvantitet.
Här har man måhända att söka hans
innersta patos. Denna tanke genomgår
hela hans författarskap;»Gerhard Grimm»
utgör ju egentligen intet annat än en
exemplifiering härav, och ännu i »Perseus»
förmår hjälten döda vidundret först då
han ej längre trotsar på sin egen kraft,
utan ödmjukt går i förbund med de livets
ljusa gudamakter, som äro starkare och
större än han.
Helt säkert är detta skälet till att
Hedberg ej ens i den första ungdomens
obarmhärtiga övermod — om man nu
kan bruka ett dylikt uttryck om en så
försynt och varsam natur som han —
söker upphäva sig till domare över
samhälle och medmänniskor. »Högre
uppgifter», debutboken, utmynnar ej i
en direkt förkastelsedom över kristen-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
