Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
röda upproret hälsar Jändel »Frihetens»
uppståndelse med följande hänryckta ord:
Hon har slitit sina fjättrar, hon har fattat
Rysslands spira,
hon har tagit Finlands barn vid sina evigt unga
händer!
Se, hon går att segerkransen utav röda rosor vira
åt de drömmande, som bida än i jordens träldoms-
länder.
De röda rosorna äro en symbol, som
erinrar om pietismens blods- och sårkult.
Jändel rör sig ofta med samma
religiöst-mystiska ordval. För att liva den tvekande
skaran rycker Danko »hjärtats eld» ur
bröstet, och han förblöder medan han strör ut
»hjärtats strålar». I diktcykeln Judarnes
konung dröjer diktaren med särskild
hänförelse vid bilden av Magdalena kyssande
profetens fötter.
Ty den. som hänryckt sett den stora kärlekens öga,
och den, som kysst hans fötter i salighet och smärta,
för den betyder dom och död och smäderop så föga
— den får luta sig mot Evighetens hjärta.
I avdelningen Mitt eget kallar Jändel sig
själv Tiggare och konung och väjer inte
för påtagligare paralleller mellan sig och
drömmaren från Nazareth:
Det sköna skall du dyrka från ditt galler
och längta himlen, smidd vid korsets trä,
till dess du slår dig fri och stolt, och faller
i andakt för din egen själ på knä.
Detta knäfall äger väl intet av fri stolthet
men ger på sitt sätt uttryck åt en religiös
tro, att skalden hör till de kallade och
utvalda.
Det torde av det föregående vara klart,
att det inte för läsaren är så lätt att komma
till samma övertygelse. Likväl tror jag,
att man mitt i dessa språkligt ofta
ofullgångna utgjutelser kan spåra drag av en
sann diktare. Själva de många överorden
tala om en rik och hel känsla, som ännu
söker sin form. En gång, i dikten
Stjärnan, har Jändel nått fram till enkla och
omedelbara uttryck. På barnets fråga, om
var det fanns, innan det kom till, svarar
modern:
Barn, du var en stjärna som lyste ur det blå,
och hon fortsätter med att berätta, hur den
stjärnan följt henne i skymningsstundens
drömmar och gett henne mod att bära
dagens slit:
Du steg allt högre från vår till vår i stilla glans,
då var det en natt för far och mig som om blott
du fanns.
Du stod som en stor längtan över vår boning still.
Då ryckte vi ner dig hit till oss. Så blev du till.
Det är ingen lätt fråga modern fått att
besvara, men kärleken lär henne tala så
att hennes egen gosse kan förstå hur nära
hon och han höra ihop. Jändel har fångat
hennes tonfall och därmed gjort något av
det skäraste och finaste levande för oss.
Denna lyckträff har Ragnar Jändel, som
hans andra diktsamling visar, genast tagit
vara på. Den vackra titeln Under
vårstjärnor säger rätt mycket om diktarens
heta och ändå veka stämning. Det nya
dämpade anslaget kan exemplifieras av
inledningsstrofen till Bortom mörkret:
Nu tystnar allt larmet. Jag tycker att tiden står still.
Jag hör blott hur hjärtat viskar i bröstet där inne.
O under, att leva! O under, att vara till!
O under, att ännu ha räddat sitt barnsliga sinne!
Till denna andaktsfulla tillbedjan av livets
under har Jändel nått fram, därför att han
blivit lyhörd inför tystnaden. Ångesten
kan ej få makt med honom, ty han har
funnit den enda till vilken han kan säga:
Tappar jag vägen i mörkret, ser jag intet ljus mera,
blir mig den värld jag längtar av kvävande moln
skymd,
stråla dock du, o älskade, över min mörka ångest
liksom en morgonrodnad mot en vårhimmels rymd.
Vårhimlen är hans rätta stämningselement,
och oupphörligt välver han den över sin
dikt. Kanske når han högst i Förvårskväll
med dess underbara ton av första
uppvaknande. Majkväll är ej så genomgående
lyckad men har vackra rader:
Världen står ljus utav blommande trän,
rik utav drömmande hjärtan.
Också en sommarhimmels gyllne aftonprakt
har han fångat i dikten Vid havet.
Alla dessa stämningar behålla något av
den mystiska invigning, som vi redan känna
från De tappre. Det finns fortfarande ett
drag av religiös kvietism hos Jändel, och
på sätt och vis framträder detta drag
starkare nu, när sinnesjämvikt uppnåtts.
Utomordentligt karakteristiskt framställer han
sin religiositet i Bönen, som jag anför
oavkortad:
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
