Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
Den är ej knäfall eller knäppta händer,
ej ord uti en läxa som man lär,
nej, bönen är
det stilla ljus, man i sitt hjärta tänder,
när Evighetens ande gästar där.
Den sanna bönen fordrar ej att höras.
Man undrar blott att vägen ej är skum.
Man står där stum
och känner alla stora tankar föras
som blomsterdofter genom själens rum.
Tydligt är att Jändel uttryckt en hel sida
av bönens väsende, när han skildrar den
som ett saligt försjunkande i tillvarons
fullhet, men vad man saknar är det starka
spänningsmomentet: själsstriden, de evigt
obesvarade frågorna. Verkligheten är ej
så enkel och ogrumlad, och skalden har
för tillfället slagit sig till ro alldeles för
tidigt.
I religiöst avseende betyder Ragnar
Jändels till julen utkomna tredje
diktsamling Sånger och hymner en bestämd
utveckling. Han har här kommit till ro och
klarhet inför denna för honom alltid
avgörande fråga, och boken ger en
oförbehållsam bekännelse om en rent kristen
åskådning. Den kvava känsloromantik,
vilken ständigt lurar på honom som hans
värsta fara, yttrar sig här i en viss
salvelsefullhet, och han är frälst från åtskilliga av
de bittra motsatser som en världslig
människa har att kämpa med. Den
översvinne-liga extas, som lyfter många av hans
hymner är för litet rotad i en fast och omutlig
verklighet för att man skall kunna känna
sig omedelbart medryckt. Men även när
Jändel förlorar sig i ett vagt känslotöcken,
är han med på ett högst personligt sätt,
och man kan i denna bok mindre än
någonsin frånkänna honom övertygelsens äkthet.
I sina bästa stunder äger han den tro, som
åtminstone bildligt kan gå på vattnet eller
förflytta berg. Mycket av ett sådant
själstillstånd synes han mig ha uttryckt i
hymnen till Aljosja Karamasov, vilken nog kan
kallas storslagen utan att alis vara fulländad.
Några mera på slump valda strofer torde
ådagalägga diktens värde:
Smärtfylld din blick ler, pannan av kallsvett är
våt . . .
Andra frälsning du bjöd — själv står du hjälplös
och stum. —
Ofta i kvalfull natt har du i undertryckt gråt
sett hur din lärares skugga sörjande lämnat ditt
rum.
Liksom ett träd är ändock den korades själ:
Lövar den hösten av, våren går ej det förbi.
Ormens huvud du slog — o, hur förmådde du
väl! —
Liksom den svalkande vinden stiger du glättig
och fri.
Hän genom hav av kval ser jag dig älskande gå.
Fri ur lidandets gap, frälst utur lasternas fors,
ser jag dig, gosse än, fastän din tinning är grå,
böja dig neder i lycka inför det blommande kors.
Söker jag samla min uppfattning om
Ragnar Jändel, så finner jag hos honom
en outrotlig poetisk natur, som visserligen
fortfarande rör sig i dunkel men ständigt
befinner sig i växt. Det vore visserligen
lätt att påvisa en massa formella svagheter
även i hans sista diktsamling, och han
kommer nog aldrig att bli konstnärligt
klanderfri. Detta hindrar dock icke, att
han är och förblir en verklig skald. Den
som avfärdar honom med en rubrik —
proletärdiktare — träffar kanske svagheten
i hans konstnärsskap och begränsningen i
hans synvinkel men anger samtidigt det
som utgör den utvecklande kraften i hans
bildningsgång — ett aldrig stillat behov
efter personlig och självförvärvad kultur.
Gustaf Ullmans sista diktsamling Rosor
och järnek har utfyllts med några flärdfria
berättelser som äro lika odisputabel prosa
som hans verser äro poesi. Som skald
har Ullman alltid varit sig lik. Han bär
ett öppet sår i sitt hjärta som aldrig läks,
men därför kan han stundom ännu skriva
med sitt hjärteblod lika obetänksamt som
i ungdomsåren. För honom finns ej heller
den fara att bli för skicklig, som hos oss
gärna lurar på de bästa begåvningarna.
Den västkust, som fostrat honom, och som
givit honom namnet på hans första
diktsamling, har förlänat honom en kärvhet,
som står skrovligheten nära. Det kan
stundom verka som han med sina sju
diktsamlingar bakom sig vore nybörjare som
versskrivare. För honom kommer allt an
på innehållet, och hans dikter äro därför i
sällsynt grad inre upplevelser. Visserligen
har han ej minst i denna diktsamling
skrivit många oinspirerade verser, men de falla
nästan av sig självt utom räkningen.’!" Hans
vers äro nämligen så blottade på yttre
behag, att man aldrig frestas taga upp annat
än de äkta och lödiga dikterna. Då Ullman
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
