Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
ej alis har förmågan att tvinga sig på och
berusa en, behövs det ett visst spårsinne
för att först upptäcka hans dikteriska
egenskaper. Har man en gång funnit honom,
förblir man honom emellertid trogen och
går till läsningen av honom med hemlig
förväntan. Då Ullman som sagt alltid är
sig lik, gäckas denna förväntan icke.
Att alla intryck tränga sig på denne
författare så svidande brutalt, kommer av hans
själanöd som barn. Mycket av det som
Strindberg biktar om sig i Tjänstekvinnans son
har Ullman erfarit som blodig verklighet, och
ännu när han tänker därpå gå alla gamla
sår upp på nytt. Bland de flere dikter i
samlingen som ägnats en död broder
handlar särskilt Sensommarkvällar om deras
gemensamma barndom full av »skam och
svek». Jag anför några strofer ur den
betydande dikten:
Sensommarkvällar, broder, minns du nog,
när ute upp till åska tungt det drog; —
ren blixtar blekt bak dunkla träden blänkte.
Vi sorgens syskon, sutto tyst ocfl tänkte — — —
Och trötta huvuden, dem sorgen krönt
förtidigt, övermäktigt, obelönt,
vi måste, liksom vålnadsstilla luta
i åsktung kväll mot sval och dunkel ruta.
Vi hade ingen att förtro oss åt —
var vi det frestat, lurade försåt.
Vi lärt oss tro på Gud, men eljest ingen,
och Gud — bestal oss luften under vingen.
Vers och ord äro så enkla, men just
därför verkar den tungt mättade stämningen
så mycket starkare. Den lilla dikten Två
syskons jul rör kanske vid en än mera
lönlig sträng. På ett underbart Ullmanskt
sätt har här bitterhet och ömhet, förtvivlan
och försoning sammangjutits så att bilden
blir hjärtslitande och rörande på en gång.
En tredje dikt till samme bror, Allas röst,
ger en ljusare barndomsbild, när skalden
minner honom, hur havet höstetid sjöng
för dem:
med makt, som inga mänskoröster äga.
Ett barn, som fått ett så oerhört
upprivet känsloliv, blir lyhört för allt, även
det styrkande och rogivande, och tydligt
är att havet för Ullman varit ett hälsobad
under hela hans uppväxttid. Hans ljusaste
ungdomsminne står för hans syn som
Segel på flykt över vidder, soliga, blå.
Den dikt, som begynner så, slutar med
bekännelsen, att drömmens och hoppets
segel längesen svunnit. Den sköna
minnesbilden har likväl en sådan makt över
skalden, att så länge den varar, även
versen för en sällsynt gång buktar sig och
sväller som vindfyllda segel. I dikten
Drömmens ö klagar han att havet, som förr gav
honom andra sånger, ej älskar honom mer,
men hans ljusa dröm är dock att förlisa
vid det vitstänkta skär, som var hans
barndoms sagosyn.
Även om minnesbilderna från
västkusten i verkligheten ej äro så många, höra
de i allmänhet till samlingens starkaste.
Av naturdikterna vill jag nämna Höstnatt
på slottsvallen, som har mycket av ett
Ullmanskt själstillstånd. En del
allmogebilder stanna ofta vid för få antydningar —
ett vanligt fel hos Ullman — men av dem
har jag fast mig vid Skärgårdsjul och
framför allt vid Tösen. Hon skildras med det
förtegna känslodjup, som Ullman förstår i
botten; till henne anslår han därför en
glättig ton, som annars nästan är ohörd i
samlingen. Den outrotliga böjelse för
sam-vetsuppgörelser, som Ullman har, gör att
hans ton stundom blir gnatig. En dikt
sådan som Räkenskap ger ett gripande
uttryck för mänsklig nöd och förtvivlan,
men denna »sång i natten» äger också
något mänskligt beklämmande, som ej
verkar poetiskt frigörande. Mer vilda och
skärande komma anklagelserna i dikten
Till de döda, och samtidigt tränger sig
känslan av skuldlöshet klarare fram hos
skalden. I Tingsvisan går skalden till rätta
med sig själv för alla sina rättegångar, och
denna sluträttegång äger den klarnande
mognad som föds ur verklig själanöd. Ur
samma själstillstånd har den bredvid
placerade lilla dikten Till — — -— framgått.
Då den förefaller mig vara alldeles unik
både i fråga om fantasistyrka och
konstnärlig gestaltningskraft, vill jag anföra den
i sin helhet:
Den linje, som skiljer och enar dina läppar,
är den bittraste linje, jag vet.
Innanför lever en törstande tunga,
och innerst en ande -—
himmelskt sval, och underjordiskt het.
Kunna dessa läppar sjunga?
Hur dessa barnaläppar bett och förbannat! —
Så sällsamt, att de kunna le!
Föddes kanhända till ingenting annat,
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
