Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bengt Nordenberg i Rosenstrasse 3. Av Anna Emilia Wengberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Emilia IV en g b erg
Hin a.
manér, och de, som hade tillfälle därtill,
kommo gärna åter. Så hade det alltid
varit, och så var det ännu. Det
Norden-bergska hemmet ansågs med skäl för att
vara det gästfriaste i Düsseldorf.
En av de äldsta och bästa vännerna
var N. M. Mandelgren (förf. till
»Monuments scandinaves du moyen-àge»), nio
år äldre än Nordenberg. Senare anlände
sådana stormän som Gustaf Cederström,
Georg von Rosen, musikern J. A.
Josephson och många andra samt på 8o-talet
Bruno Liljefors m. fl. Konstnärinnorna
Amalia Lindegren, Sophie Ribbing och
Agnes Börjeson hörde också till dem
som flitigt umgingos hos Nordenbergs,
och »last but not least» kan nämnas
Jenny Lind, som sjöng vid
»Nieder-Rheinisches Musikfest» i Düsseldorf år
1863. Under sin vistelse där sökte hon
gärna upp de svenska konstnärerna och
gästade särskilt ofta baron von Schwerins
i Jägerhofstrasse, där de hade en charmant
våning i närheten av Nordenbergs, mitt för
den berömda »Seufzerallé» i Hofgarten.
Men vem skulle kunna räkna upp
dem alla? Dessa voro blott några av
de märkligaste.
Karakteristiska och älskvärda
smådrag hos de olika berömdheterna berät-
tades som sägner och bevarades i gott
minne. — Greve von Rosen hörde till
dem som Nordenberg med särskild värme
omtalade. Honom hade han träffat första
gången på en resa, då von Rosen som
14 åring var ute och färdades med sina
föräldrar. De Nordenbergska barnen
kunde aldrig glömma, hur Georg von
Rosen en gång helt familjärt kommit
och satt sig i soffan hos »pappa» för
att beundra deras första blyga försök
att äta ostron.
Ar efter år utgjorde detta vänliga
hem en kär tillflyktsort för unga
konstnärer från skilda länder, Siam, Portugal,
Finland, för att hålla sig till
ytterligheterna. »Lofotens målare», den
undersköne Gunnar Berg, representerade den
nordliga polen, lyste och försvann.
Särskilt julen samlade gärna
ensamma konstnärspojkar från Skandinavien
kring sin gran i »antika rummet» hos
Nordenbergs, och den som en gång sett
den gamle »patriarken» själv bära upp
julgranen och ställa den på sin plats vid
bordändan, själv smycka den, gömma
julklapparna under dess grenar och på
kvällen, kanske ännu med vaddflingor
och guldstrimlor i här och skägg,
egenhändigt utdela dem,glömmer aldrig denna
»julgubbe». Henrik Nordenberg (ännu i
dag, 1922, düsseldorfare), Barthold
Lindahl, som bodde i familjen, Björn Möller,
norrmannen, och finländaren Victor
Wes-terholm voro självskrivna julgäster.
Från mitten av 80-talet målade
Nordenberg, med undantag av altartavlorna,
endast sällan större dukar. De mindre,
dock ej allt för små, gingo lättare att
sälja; »dåliga tider för skön konst, oskön
konst går bättre», så ljöd de gamla
herrarnas klagovisa, där de sutto tillhopa
i »Lauben» och samtalade om gammalt
och nytt. Men från den stilla »Lauben»
bar det av ut —- ut i Düsseldorfs sköna
omgivningar, till Grafenbergs kullar, med
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
