Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bengt Nordenberg i Rosenstrasse 3. Av Anna Emilia Wengberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Emilia IV en g b erg
på varje litet blad stod något om honom
att läsa: om huru han suttit, en iiten
fattig pilt, i sin undanskymda grotta
därhemma i Gemshög1 och med sin kniv
skurit ut små djur i trä, målat dem med
självlagade färger och sedan visat dem
för fåren och getterna. Grottan hade
han kallat sitt »museum». —- Och hur
han sprungit till den hygglige storbonden,
riksdagsmannen Lars Månsson i
Trane-måla, som ägde de många böckerna och
som insåg att något ovanligt gömde sig
hos gossen, för att hos honom få läsa sig
till visdom, och sedan hur han kommit
som lärpojke till den stränge
hantverksmålaren Brodin i Sölvesborg — ett
dystert blad i boken! — Men småningom
lades ljusa blad till de mörka. Man såg
en utlärd målaregesäll styra stegen mot
hemmet. Väl där fick han börja måla
åt den ene storbonden efter den andre;
må tro där blev fint i gårdarna! — Så
gick åter en tid. När ynglingen hunnit
spara ihop så många skillingar, att han
för dem kunde resa till Stockholm, begav
han sig dit, driven av sin längtan att
lära mera. Till en början fick han
arbete hos en målaremästare Hallgren, en
hedersman, som var snäll mot pojken,
nu vorden stor, hela 21 år gammal, men
— mörker och skugga — Hallgren ville
inte släppa honom ifrån sig igen.
»Skomakare, bliv vid din läst», sade han bara
— pojken ville ju bli konstnär! — Det
gick i alla fall ej att hålla Bengt tillbaka;
han började teckna på akademiens
aftonkurser, gjorde hastiga framsteg och kom
efter mången god arbetsdag in i de Fria
konsternas akademi. Men upp och ned
gick det, och hade han ej till vän haft
professor Retzius, för vilken han
studerade anatomi, så skulle han nog mer än
en gång varit frestad att övergiva ali
tanke på konstnärsbanan, men denne
1 Stavas numera: Jämshög.
sade gång på gång: »håll ut!» Ett gott
råd — 1848 kunde han ställa ut en tavla,
»Angbåtsscen» benämnd, och för denna
fick han beröm. Värst var det i alla
fall med penningarna, de voro slut, det
var just knuten! Det blev julafton, och
han satt på sitt lilla rum, en riktig
fattiglapp. Sitt sista ljus hade han givit sin
fattiga värdinna i julklapp. Som han
nu satt där i mörkret knackade det på
dörren, och in kom en hovlakej med ett
brev från drottning Josefina. Hon gav
honom ett legat på 300 kronor årligen. —
Tre år därefter marscherade han
beslutsamt upp till drottningen, som tog
vänligt emot honom, och hans ärende var
att än en gång tacka för den rika gåvan;
den hade befriat honom från bekymmer,
stärkt hans energi och skapat framgång
i arbetet, så att han nu kunde reda sig
själv. Ville inte drottningen hädanefter
skänka understödet åt någon annan, bad
han, någon som behövde det bättre?
Drottningen fann behag i hans
oegennyttiga framställning och var honom
fortfarande väl bevågen. Han var sedan
ofta gäst på Rosendal.
Nordenberg talade ofta om sina
barndoms- och ungdomsminnen, och han kunde
gärna utförligt ha tecknat upp dem, det
hade blivit en rolig bok för eftervärlden!
En ledig penna hade han, och de små
tätt och fint skrivna häften han
efterlämnat äro fulla av livliga, originella
men även djuptänkta reflexioner över
konst, resor och märkliga händelser i
hans liv. — Den skinnklädda soffan i
ateliern var hans skrivstol; försmående
bordet, lät han skrivportföljen vila i
handen, och månget brev har han i denna
till synes obekväma ställning författat
och även utfört fina små färgteckningar
i tusch och akvarell. Vid allt sitt arbete
var han inåtvänd och glömsk av rummet
omkring sig — men försummade ändå
ej sin elev! At lärarekallet hade han
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
