Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bengt Nordenberg i Rosenstrasse 3. Av Anna Emilia Wengberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Emilia IV en g b erg
gamla bostaden, hittade nu som förut
mången god vän. Henrik Nordenberg,
brorsonen, var väl den trognaste ändå,
han som från sin första stund i
Düsseldorf haft som ett hem i sin farbrors
familj och t. o. m. de första åren bott där.
Den forne skyddslingen var nu ett
sällskap i ensliga stunder, stöd och hjälp. En
fin och skicklig målare med stora
kunskaper, hade han på ett utmärkt sätt uppfyllt
de förhoppningar farbrodern hyst om
honom den gången för länge sedan, då han
hämtade den talangfulle ynglingen med sig
från Blekinge till akademien i Düsseldorf.
Innan Nordenbergs flyttade från
Ro-senstrasse gjorde de bröllop åt sina båda
älsta döttrar. Signe, den enda nu
kvarlevande av de tre systrarna, gifte sig
med nuvarande Søfartsdirektören,
kommendörkapten Harald Pedersen, bosatt i
Kristiania. Elnas man var numera
avlidne svenske porträttmålaren Barthold
Lindahl. De bosatte sig i Sverige, och
deras son är svensk medborgare. Eva
och Pehr, de yngsta syskonen, reste
till Amerika, där Eva gifte sig
och Pehr idkade
porträttmålning. Sedan även han gift sig,
köpte han en farm, vilken han
fortfarande bebor. »Lilla
Nanny» överlevde sin »Bengt»
med ett par korta år bland
barn och barnbarn i Norge.
De små Nordenbergarna i
Amerika fick hon aldrig
se.
Stillhet och lugn vilade
över Bengt Nordenbergs
ålderdom, och hans själs-
förmögenheter förblevo oförminskade
intill hans sista stund. Ännu kunde man
få se honom med paletten på tummen,
men det var helt små dukar som
numera ställdes pä staffliet. Han målade
smått, därför att han behövde spara på
färgen •—• han målade för att glömma
detta. Mot de antika möblernas mörka
bakgrund syntes mästarens silvervita
huvud vackert avteckna sig, där han satt
med sina minsta små oljefärgspenslar i
full verksamhet. Genom höga fönster
föll norrhimlens fina dager in över
målningen, ett litet soligt
blekingslandskap.
»Die Gartenstadt» förnekade sig ej i
det sista, utan omgav den gamle
naturvännen fortfarande med sin grönska, så
som den varit van att göra. Nedanför
hans fönster utbredde sig en stor, härlig
trädgård, en »rosengård», den han, om
han blev aldrig så gammal, skulle kunna
nä och finna vila och svalka uti.
Inne i denna vackra anläggning låg ett
vänligt, modernt sjukhus, och ödet ville,
att den trötte arbetaren i
konstens rike där skulle få den
sista vården och där, på
morgonen den 14 december 1902,
få lägga sitt huvud till vila.
Det var en god människa
och familjefader som sagt
farväl till livet och nu myllades
ned i den vänliga tyska jorden,
trogen i arbetet,
skönhets-längtande, fosterlandsälskande — en storslagen, äkta
nordisk gestalt.
Så slutade sagan om den
lille vallgossen.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
