Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några minnen och bilder från en sångarfärd till Java. Av Sven Scholander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Scholander
på uttryck för goda egenskaper, under
det att han för de onda har ett
blomstrande florilegium till sitt förfogande.
Undrar man över alla dessa
wajang-figurers besynnerliga skapnad, ej blott
trollens och jättarnas utan även de
människor föreställande, så blir förklaringen
den, att javanen ej tänker sig någon av
dem som vanliga jordevarelser, utan de
äro alla från en främmande sagovärld,
där nu en gång folket just har denna
skapnad. Och med denna synpunkt för
ögonen låter man sig helt och
reserva-tionslöst föras med in i den javanska
föreställningsvärlden, njutande av de
»ädlas» absolut fullkomliga stilistiska
skönhet och med den bredvidsittande lilla
javanpojken rysande åt de »stygga»
jättarnas hemska trynen — ända till dess
att dessa få sitt ofrånkomliga och ärligt
förtjänta kok stryk, då pojken och alla
de andra små bruningarna på ömse
sidor om skärmen jubla och hurra
ohejdat.
Detta sistnämnda leder mig osökt in
på en kort beskrivning över hur en
sådan wajang-skuggspelsföreställning
tillgår. Den kan försiggå såväl vid fullt
dagsljus ute i fria luften, då solen får
tjänstgöra som skuggkastande lampa,
eller om aftonen och natten — ty den
räcker vanligen sina modiga sju-åtta
timmar! — då en ilsket rykande
oljelampa utan glas och med blossliknande
flamma tjänar som ljuskälla. En stor
skuggspelsskärm av finaste linne är
uppspänd i en bamburam med ett underlag
av en grov pisangstam, en annan dylik
är lagd tätt intill åt förevisarens håll,
där denne med underslagna ben sitter
på golvet bredvid sin stora kista med
figurer och nödiga mojänger. Pisangen
— eller bananen som den annars kallas
— är en ört, och fastän den kan bli sina
modiga 6—8 meter hög och då ser ut
som en storbladig palm, så förblir dock
den tjocka stammen alldeles mjuk, som
stjälken på en ört ju skall vara, och i
denna mjuka stam kan nu förevisaren
utan vidare sätta ned stickan som håller
figuren, medan han hämtar upp och för
fram en ny. Han kan på detta sätt så
småningom befolka scenen med en massa
figurer, på vilka han omväxlande utför
rörelser med de långa, ledade armarna,
dymedelst understrykande vilken av dem
som för tillfället har ordet. Även förstår
han att genom mer eller mindre
närmande till ljuskällan — lampan — låta
jätten på bekostnad av skärpan få
antaga hemska övernaturliga dimensioner,
jagande de skräckslagna hjältarna på en
hastig men kortvarig flykt. Förevisaren
eller dalangen, som ej blott måste kunna
alla de långa, traditionsvis bevarade
pjäserna utantill, utan också måste vara en
kvick och snarfyndig improvisator,
arbetar faktiskt med både händer och
fötter, i det han under spelets gång med
de senare sköter om en del starkt buller
framkallande »instrument», vilka
tillgripas då strid och slagsmål försiggå på
scenen, något som också i själva verket
hör till huvudsakerna vid varje
wajang-föreställning såväl med dockor som av
levande wajanger och alltid framkallar
det livligaste bifallet. Och under hela
tiden interfolierar gamelan med sin
enformiga och för våra öron i längden
tröttande bing-bång-musik, därvid alltid
intonerande var och en figurs alldeles
särskilda ledmotiv så snart han visar sig
på scenen. Salig Wagner följde urgamla
mönster som man ser!
Skärmens egentliga skuggsida, den
där sålunda endast figurernas svarta
silhuetter synas, är vad man skulle kunna
kalla för medaljens baksida. Där ha
kvinnorna nämligen sin plats, under det
att ljussidan, där således de grant
målade figurerna av dalangen föras fram
på scenen, är fram- eller hederssidan,
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
