Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Åkianerna. En kulturbild från Gustaf III:s dagar. Av Emma Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Akianerna
uppfostran, varvid hon anmäler så mycket
mindre skäl vara i hennes tycke fråntaga de
omyndiga denna obetydliga hjälp, som Åke och
dess hustru medtagit alla sina kläder och tillika
en bolster, en rya, tvenne örngått, ett
hårtäcke, tvenne lakan, så att allenast den
sönder-tagna kapprocken, ett livstycke och en skjorta
finnas.
Fastigheten är ograverad, men i så förfallet
tillstånd, både till hus och ägor, att den icke
nöjaktigen på flera år kan ge någon avkastning.»
Ingeborg tog nu till orda och
förklarade, att hennes bo ej tålde vid någon
ytterligare rubbning, då hennes man och
barn fört med sig så mycket de kunnat
bärga, både kläder, penningar och
matvaror. Hon ansåg, att detta bort vara
tillräckligt för flera år, om de stannat
hemma och hushållat tarvligt och
förståndigt enligt allmogens sed. Och hon
frågade, om det kunde vara rätt och
lagligt att hon, .som hade nog tärande
sorg, skulle berövas alla utvägar att kunna
sköta gårdsbruket så, att hon kunde
försörja sig och barnbarnen. Slutligen
påpekade hon, att om hon skulle nödgas
försälja allt sitt lösöre och skingra boet,
det då blev en nödvändig följd att de
bortavarande skulle sakna ali utväg till
livsbärgning, om, som hon hoppades, de
skulle återfå sina sinnens bruk och
komma tillbaka.
Häradsrätten ansåg för sin del »och
från alla sidor betraktat», hennes
förklaring tillständig, och Ingeborg fick
sålunda den tillfredsställelsen att hennes
önskemål blevo respekterade, och utväg
bereddes henne att kunna sörja för sin
egen och barnens utkomst.
Om de å Danviken intagna personerna
får man för övrigt helt sparsamma
upplysningar. Åke avled redan 1788, endast
trettiofem år gammal. Intet nämnes om
hans uppträdande och sinnesförfattning
dessa sista år, men man får väl antaga,
att hans högmod och trots givit vika
för en mera ödmjuk och stilla anda.
De övriga medlemmarna utskrevos
slutligen, ehuru ej förrän efter många år.
Det säges att deras uppförande varit
stillsamt och oförargligt, och att ej
någon egenhet i religiöst avseende kunde
märkas.
Som en lämplig avslutning på
skildringen av Åke Svensson och hans lilla
samfund meddelas här ett brev från
prosten Bengt Ekeberg till Consistorium
i Växiö:
Som någon anledning tyckes vara för
handen att tro att den gudomlige Försynen,
som av obekanta orsaker tillåtit tvenne hushåll
på någon tid avsöndra sig från församlingens
gemenskap, låter så småningom bereda de
vill-farande hjärtan att mottaga ljus från höjden
och åter komma på den väg, som förer till
andligt liv, så får jag lämna mina högt
värderade förmän del av denna goda utsikt.
Hurudan utgången blir visar tiden, men kärleken
hoppas allt, när någon anledning bliver.
Utom berättelse av grannar, som jag
anmodat lämna mig underrättelse om Åkianernas
vardagsleverne fick jag anledning av
separatistiska drängen Carl i Gubbemåla, som kom
till mig av sig själv, och som han då var ganska
hövlig, inlät jag mig i samtal med honom och
fick anledning föreställa, hur ogrundad deras
orimliga mening är om Åkes omedelbara
sändande av Gud, om deras narraktiga tankar att
månggifte är tillåtligt enl. Gamla Testamentet,
hur dåraktigt det är att tro, att Vår Herre
givit Åke makt att förrätta alla prästerliga
ämbeten m. m. Han grundade på mina
föreställningar, men ville icke mycket varken bejaka
eller förneka dem.
Det berättas, att de skolat fått brev från
Åke, som skola vara helt annorlunda än dem
han förut skrivit. Några av de brev, som Åke
skrev förleden sommar, har jag fått se, men de
voro rätt grova och orimliga.
Det fordras tid innan det inbitna
högmodet och självkärleken, som är den djupaste
roten, blir uppryckt, och en sann ödmjukhet,
som kan fördriva blygseln över sin villfarelse,
kan i stället bliva inplantad.
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
