Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Sigbjørn Obstfelder. En studie. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Aurell
Och hopen av intressen, ali ävlan, alla de
heta, ivriga samtalen förstår han icke längre.
De ha så litet att beställa med det
egentliga, det vi lever och dör för . . . »Det
gjør mig til slut så vemodig».
Det är i den stämningen, »da alt andet
blir drøm», då främlingsvemodet böljar i
sugande vågor genom hjärtat, som Liv
träder in. Hon avlöser icke Magda, som
brevet hemifrån erinrar om, sommardagarnas,
fjällens och holmarnas Magda —- också
Magda blir »som et let barndomsminde».
Liv är inte annat än en liten
människospillra i en världsstad, ensam och huttrande
men också så stor i sin bräcklighet, stor
som den fråga, vars symbol hon blir:
Hvorfor er jeg til?
Liv är från Island. Hennes vän får
veta det, den dagen han går upp till henne.
I fem dygn har hon legat sjuk, och nu
skall hon dö. Av hennes sista dagar,
hennes frågor och längtan blir världen full,
av hennes tro eller skälvande, ropande
behov av att tro göres han till en
främmande bland de levande . . . Den natten,
då Liv dog, blev han också mera allena
än någonsin. Men jorden gick sin gång.
Människorna sov vidare. —
Den lungsiktiga döende isländskan på
sitt fattiga rum är intet berättande
novellinslag, ingen dramatisk detalj i vedertagen
mening. Hon är till som en djup ton i
tystnaden kring Obstfelders tankar. Hennes
egna frågor, hennes egen aning bli fråga
och aning från Obstfelder själv. Med
åter-klanger från barndoms- och lyckotid
inleddes historien om Liv. I ensamheten före
hennes ankomst växte gåtan om tillvaron,
om Gud, om drömmen och döden på nytt
upp. När hon försvann var det som om
hon drog gåtan med sig »langt bort til et
sted, hvor kun jordens og havets ånde
stiger mod himmelen — — — I nætterne
ved det store hav, vil ikke da gådens ord
komme og sænke sig hviskende ned i min
ånd — når alle de skurrende lyd er
forstummet, når man har glemt mig, og jeg
selv har glemt, vil det da komme, og alt
bli klart, og min sjæl vågne?»
Därifrån når Obstfelder ut till »Slettens»
hav. »Mere og mere elsker jeg slettelandet.
–-Det er som der ude fra de vide
synsrande kommer nye håb, og ikke håb
alene og gyldne drømme, men frugtbare
tanker, en ser sit liv i nye lys, en forstår
meget en ikke har forstået før.» Och icke
blott tvivlen och det stormdrivna sökandet
smeker slätten till ro. »Når ud fra
tusmørket den første stjerne springer frem som
den første hvidveis fra vårens muld»
kommer det ett bud om livets dejlighet. —
»Skulde det være muligt at endnu dette
store hele med den vide lykkens blå
himmel kom?»
Naomis tid blir den, då sommaren
andas mot sitt slut, när allt dess gröna
begynner slå ut i höstens guld och blod och
purpur. Av henne bryter sig bilden ut ur
nyvaknad ångest, ångesten för livet. Och
även på Naomis läppar skälva frågorna,
och hennes stora, svarta ögon äro rädda
som ett barns. Varför kom hon? Varför
väckte hon till liv det som nu låg dolt
och som kanske var dött? Hvorfor ■— —
og hvordan?–Slätten blir skrämmande
gränslös — högt däruppe de hotande
gäckande stjärnorna och därbakom åter det
blå djupet, det förfärligaste av allt.–-
»Det er som ude fra verdensrummet en
lang arm strækkes ind ad vinduet, og en
tung sort hånd lægger sig over ens bryst:
Ved du hvem du er? Ved du hvor du er?»
Så mötas de båda — hon en
livsfrämling som han. Och ut från hennes
virvlande dödsringningsdans slår en bro över
och in i hans själ: »Nu ved jeg hvad det
var, jeg så i hendes øine. En nat, da jeg
var tyve år, har jeg set det hos mig selv.— »
Hösten går, och vintern. På nytt
nalkas en vår. Då ha många dagar runnit
hän. »Kvælde, da himmelen kom dybblå
til to små mennesker, som stod og så ud
mod horisonten, morgener, da solen stod
rød op og gjorde rimfnuggene til
diamantstøv, nætter, da sletten som et ocean
vug-ged os i søvn.»
I en varm bejakelse ville »Slettens»
två sista sidor stanna. Det ser ut som
pinade ingenting mer, som vore ingenting
främmande och oförståeligt. Men gåtan
är där — det är en gåta i henne, Naomi.
Och en alltjämt drivande oro tränger fram
ur dessa rader: — »Det har månge gange
hændt mig, når jeg har været ude om
aftenen og jeg kommer hjemover mod vort
lille hus, at jeg ikke kan gå ind med det
samme. Jeg går frem og tilbage, jeg leder
efter hennes skygge på gardinet. Jeg ser
tilbage på fortiden, jeg søger at forstå,
hvorfor alt måtte være så, hvordan hun,
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
