Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Sigbjørn Obstfelder. En studie. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tage Attr ell
brännande branter, ut och bort mot »den
glemte gudstanken» och reser sig och växer
och höjer sig, höjer sig in i skyn . . .
Vandringen bort mot den syn, som en
gång mött Obstfelder i hans första dikt:
Livet!
En i uendelige baner sig slyngende stråle,
gjennem alle væsner, gjennem alle kloder,
en uendelig, — tonende —, ildspiral, —
som vi ikke kan se begyndeisen på,
og ikke enden på,
og ånd risler i,
og sole drypper av,
— sole i lyshav, sole i tankehav, —
en uendelig, •—- tonende —, ildspiral,
ude fra det kolde, ude fra det tomme,
ind mod det varmere
ind mod det varmeste,
ind mod Gud —
Lyset!
Främlingens »jeg ser, jeg ser — —»,
»Navnløs’» snyftande vemod, den förpinta
kampen i »Ene», »Julaftens» fattiga
ensamhet kastades undan för den strålande
sol, som äntligt bröt fram.
— Al skabningen jubler!
Thi jorden er svanger!
og kjærligheden den kommer,
kommer
med sommer
med stråleglød
kommer med smerte,
med verdensfryd!
Som en hög ouverture till Spelet om
Liv och Naomi och Rebekka står bland
de första »Digte» den psalmiskt högtidliga
»Brudens blege ansikt». Och på det ljusa
slutkapitlet i Prästens dagbok svarar denna
korsång i Hymne:
O menneskehed! Se dig dog om! Ser du det ej ?
Det blusser, det tindrer, det stråler.
Verdensfanfaren klinger jo end,
solen synger jo, stjernerne danser,
dagen lever jo, — intet er dødt!
0 menneskehed! Tænd dine fakler!
1 et talløst tog med fakler i hånd
lad os vandre de nedstrakte hænder tilmøde!
Livsharmoniens diktare blev Obstfelder.
I takt med allrytmen levde hans själ.
Genomströmmad av godhet och en alltid
rastlös trängtan efter att förstå var hans
människouppfattning. Renare och större
än hans idealvärld var ingens. Djupt
allvarsbetonad blev hans diktning och ur
lidande framgången, som ali äkta dikt. När
den hos honom flödar ut i en varm
optimism, bygger den icke blott på hans natur
men på en steg för steg erövrad tro, den
han nådde in till utefter den skönhetslinje,
som från början till slut binder samman
hans verk. Ensam och stilla stod han i
sin tid, för tidig och för sann att skönjas
helt bland dess profeter. I de stunder,
då larmet tvingats till tystnad, då alla de
ihåliga orden dött bort och likgiltigheten
flugit sin kos, är kvar bland de få utvalde
Sigbjørn Obstfelder. Det ett
människohjärta känt vackert och stort och pejlat
av smärtor och tvivel — allt blev hos
honom ett offer inför varandets mysterium.
Ett offer — och mot oföränderligt eviga
stjärnor lyftes det upp av vita händer.
I O. o. B, 1900 sid. 636 finnes GUNNAR HEIBERGS uppsats Obstfelaer. I samma årgång novellen
Liv i översättning.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
