Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacques Offenbach och Orfeus i Underjorden på Kungl. Teatern. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Sp ii s er
flera andra Paris-scener, t. o. m, på Stora
Operan (baletten Le Papillon) och
Opéra-Comique. Ofta står hans namn samtidigt
på 3—4 affischer. Även från utlandet:
Berlin, Wien, London mottar han
beställningar på nya verk.
»När Sköna Helena framträdde, blev
Paris berusat och alla människor yra i
huvudet», skriver Saint-Saëns. »De mest
aktningsvärda damer sjöngo av hjärtans
lust: ’Amour divin, ardente flamme!’ Blonda
och rosiga småflickor viskade till sin mor:
’Maman, tourne vers moi un bec favorable’!
När Storhertiginnans tur kom
svämmade ruset över och spridde sig över hela
Europa. Den enkle musikern från
Théåtre-Francais måste ha fyllts av ett högmod
utan gräns. Han hånade världen, och
världen låg vid hans fötter. Denna
Storhertiginna, som förlöjligade monarker,
generaler och hela samhället uppifrån och
ned, dyrkades just av dem som den
gisslade till blods. Suveräner på resa till
Paris télegraferade under vägen för att
försäkra sig om en loge, togo sig ej tid
att vila utan skyndade omedelbart efter
ankomsten att se Storhertiginnan. Man
hörde ej mera talas om Comédie-Fran^aise,
Operan eller Opéra-Comique, det fanns i
Paris ingen teater utom Variétés, ingen
sångerska utom fröken Schneider, ingen
tonsättare utom Offenbach.» —
Det var under denna tid som det
mycket omtalade framförandet på Kgl.
dramatiska teatern av Sköna Helena och Riddar
Blåskägg väckte blandade känslor av
förtjusning och indignation. Utförandet torde
ha varit mönstergillt. Många av de äldre
bland oss ha nog hört sina föräldrar prisa
Charlotte Strandbergs Helena, Dahlgrens
Paris, Almlöfs Menelaus och ej minst
Uddmans Kalchas. I Tjänstekvinnans son
berättar Strindberg om Offenbach-febern i
Stockholm, och redan hos honom finner
man sammanställningen med Aristofanes.
Men fransk-tyska kriget bryter ut och
för med sig Napoleons fall, och även för
Offenbach kommer omslaget. Fransmännen
hade, för att fullfölja Saint-Saëns’ liknelse,
nyktrat till, stämningen var allvarligare,
och man kom att tänka på att Offenbach,
den mest parisiske bland parisare, dock
var en född »Prussien». Under 70-talet
bleknade och dalade hans stjärna. Han
hade flera framgångar, men inga som nådde
de tidigare. 1873 övertog han
Gaité-tea-tern, som han drev i största stil med en
dramatisk och en lyrisk trupp och där
han i en överdådigt praktfull utstyrsel
framförde en omarbetad och tillökad
version av Orfeus. Men lyckan följde honom
ej längre. På uppsättningen av Sardous
medeltidsdrama »La Haine» offrade han
362,000 frcs, men stycket föll; ett försök
att tillgodogöra sig dräkterna och vapnen
för en repris av Genoveva av Brabant hade
ingen framgång. Offenbach måste
fullständigt ruinerad uppge teaterföretaget. Så
förgå några år, han är sjuk, giktbruten,
men fortfar att strö operetter omkring sig,
vinner sin sista stora seger kort före sin
död med Tamburmajorens dotter, hans
hundrade partitur under en tjugufemårig
tonsättarebana. Han dog den 5 okt. 1880.
Hans liktåg och jordfästning gestaltade sig
till en nationell sorgefest. Vid Les Contes
d’Hoffman (hos oss oegentligt kallad
Hoffmans äventyr) och Belle Lurette (Vackra
tvätterskan) hann han ej lägga sista
handen. Guiraud utförde orkestreringen av det
förstnämnda verket, vid vilket tonsättaren
knutit stora förhoppningar, vilkas
uppfyllande det ej blev honom förunnat att
uppleva.
Offenbach skildras som en sällsynt
älskvärd personlighet, en spirituell
sällskapsmänniska med glänsande
konversationstalang, en typisk konstnärsnatur utan
sinne för det ekonomiska, alltså dålig
affärsman, men tillika den personifierade
hederligheten. Tidigt gift levde han i ett
mycket lyckligt äktenskap och ägnade sin
tid åt hemmet och ett outtröttligt, ja
forcerat arbete. Hans ärelystnads mål var
att bli erkänd i en allvarligare konstart
än operettens, men trots ett par relativa
framgångar på Opéra-Comique lyckades
detta honom aldrig.
Att Offenbachs verk särskilt i hans
land och under hans tid bidragit till att
förflacka smaken och minska intresset för
allvarliga, ideella konstnärliga strävanden
är ovedersägligt. Operettens seger innebar
bl. a. den äldre, finare komiska operans
död. Det utåt glänsande men i sitt inre
starkt anfrätta andra kejsardömet var en
förfallstid, och här framstår offenbachiaden
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
