Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Jacques Offenbach och Orfeus i Underjorden på Kungl. Teatern. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacques O ffen b a c h
□
D
JfktM.sceti ¥
Øføerste/ireste/i: Jag är glad, oc/i e/i hvar
vare glad såso/n Jagi
Sce?t 7ir Sköna Helena vid dess uppförande pà
K. Dramatiska Teatern 1865.
Ur Helena-Album.
både som symptom och medverkande
orsak. Saint-Saëns, som gör full rättvisa åt
Oftenbachs stora musikbegåvnirig, skrev
kort efter hans död: »Operetten har tagit
till uppgift att förringa, förnedra allt, och
den har lyckats därmed, än mer, den har
givit den civiliserade världen smaken,
begäret, nästan lidelsen för allt som är uselt
och smått. — — — Och detta är vad
som för flertalet människor utgör
dramatisk konst, poesi, musik.»
Nu, sedan fyra årtionden förgått, ha vi
lättare att sine ira et studio bedöma
Offenbachs konst och insätta den i dess
tidssammanhang. Man har nu fullständigt
upphört att klandra offenbachiadernas
lättfärdighet och osedlighet. Dessa den glada
musans alster predika visserligen ej moral,
men ej häller omoral, de predika över
huvud taget icke alis. Offenbach är ej
omoralisk, han är amoralisk, »jenseits von
Gut und Bose». Han hade med Bellman
kunnat säga: »Jag är en herre av mycket
liten djupsinnighet», men han var en
lycklig natur, den livsglädje han kände ville
han dela med sig av, och med den till
Venus’ överstepräst förklädde Paris
utropar han: »Je suis gai, soyons gais, il le
faut, je le vetix!»
»Världen är ej så ful som vi henne
ängsligt avmåla, — — — allt leker för
vår håg, skönhet i var ögnastråla» — man
kommer ofta att tänka på Bellman, när
man sysselsätter sig med Offenbach. Även
hans konst är, när den når sitt högsta,
»en gudadans på gudaberget dansad av
faun och gratie och sångmö på en gång>.
Ej ens »vemodsdraget» saknar han, men
det är ett vemod i dur.
Han var ingen lärd musiker, hans
utbildning var bristfällig, men hans
melodiska uppfinningsförmåga var outtömlig,
och hans inspiration förnekar sig sällan
eller aldrig, åtminstone i de verk som
skapat hans världsrykte. Hans harmonik
är i regeln ytterligt enkel, men kan ibland,
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
