Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den förtrollade trädgården. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D en förtrollade trädgården
Av Jane G er nan dt-C lainé
EN VACKRA sörmländska
trakten — det var icke min
hemtrakt, jag var där bara
på besök — hade en
skandalhistoria den sommaren. Mina bägge
fastrar småmyste över sina handarbeten,
där de sutto mitt emot varandra, och
tystnade med sitt prat, så fort jag steg
fram till sybordet. Vad de hade så
roligt åt var ingenting för mig, men när
jag klättrat upp på gårdens gamla
hölada en morgonstund och kom mitt in
i doften av gräs och strå, begrep jag
ögonblickligen alltsammans! Och jag var
bara en flickunge på femton år och ful
som synden med min kala hjässa, där
en och annan hårtest började sticka fram
efter en svår skarlakansfeber.
Svagheten satt kvar i min länga,
gängliga lekamen lik en beständig, stillsam
värk, långt ifrån obehaglig, fast benen
ofta ville vika sig under mig som om
jag varit nära att fä svindel. Men som
jag nu stod däruppe på höskullen, kände
jag mig med ens obeskrivligt lycklig.
Jag tog emot värmen som ett
förnyelsens bad och skulle velat smaka
solstrålarna på min tunga som jag smakade
lukten av hö. Detta torra flygande stoft,
vilket fyllde ladan, levde och
genomträngde mig likt en, nej likt tusen tysta
uppenbarelser, som aldrig skulle få ord,
men som voro ett med mig och tillvaron.
Luften var mättad med erfarenhet, och
jag fattade i en sekund att unga fru
av Dolcke och hennes baron voro för-
tjusta i varandra. Att hon hade rymt
ifrån sin man brydde jag mig inte om.
Folk förundrade sig bara att den
övergivne maken inte redan kommit och
ställt till något uppträde. Det var en
hetlevrad, medelålders herre, som gått
upp i lantbruket fore sitt giftermål och
blivit alldeles kollrig sedan han fått en
ung och kokett fru. Ett par tre gånger
skulle han hotat henne till livet, men
hon lät sig icke bekomma. Aldrig har
jag sett ett mera strålande leende än
hennes. Hon gick vitklädd i alla väder
och sjöng som en ängel, när hon endast
ville. Detta passade bra i stycke, ty
hennes uppvaktande kavaljer spelade fiol.
Jag hade hört honom på en
välgörenhetskonsert, kort innan jag blev sjuk.
Men förr än jag kom upp på vår gamla
lada den där morgonen, hade det aldrig
fallit mig in att han skulle vara farlig.
I denna underliga luft av torka och sol,
som bevarade ett obeskrivligt,
oåtergiv-ligt något av längesedan multnade
kärvars murkenhet, fylldes nuet och
framtiden med hemlighetsfull förförelse. Det
var oförklarligt roligt och skrämmande
att finnas till.
Mycket kände jag ej till världen, men
ett stod klart för mig. Ville man tänka
sig en tillbedjare, var typen given. Ett
långt, smalt huvud på en lång hals.
Lång näsa, långa svarta ögonbryn, lång,
demonisk, förnämt sluten mun. Detta
var baronen, och att se honom var som
att stå vid bråddjup eller fara nedåt en
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
