Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den förtrollade trädgården. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jane G er n and t-C lainé
föga högtidligt som att äta och dricka.
Under andra förhållanden skulle jag
icke kunnat sitta så stilla som jag gjorde.
Ty Hennes nåd hade sju kattungar i
rummet. Och de hoppade upp på
stolarna och krafsade på silket och visade
sig överallt där man minst väntade det.
Unga fru Arla lekte med dem och hade
ända till tre, fyra stycken i sitt knä ibland.
Så gärna jag velat följa hennes exempel,
rörde jag mig inte ur fläcken och kände
det som en lättnad att komma ut i det
fria.
Gamla Hennes nåd reste sig
knappast ur länstolen och syntes aldrig
utomhus. Det var med knapp nöd
hennes dotterdotter fick tillåtelse att öppna
fönsterna, och en eftermiddag måste hon
stiga upp från tebordet och stänga dem
igen. Den gamla påstod att det luktade
lagård och ringde på sin stora
parfymflaska, men fru Arla gick skrattande ut
på verandan med armen om min magra
skuldra.
Det hade regnat, och en doft av
fuktighet och grönska slog emot oss, då vi
vandrade nedåt gångarna. Hur det gick
till kan jag icke säga, men rätt vad det
var tyckte jag att jag hade hela
trädgården inom mig, så sprängande fullt
kändes det i barmen.
— Jag förstår inte Hennes nåd,
bekände jag ovillkorligt som om jag
språ-kat med en jämnårig. När det luktar
stall och nyslaget hö och nygödslade
ängar, blir det bara trevligare att leva
och tycka om den man tycker om.
Min muntra följeslagerska tittade på
mig och såg ut att ha mycket roligt:
— Det skulle du inte tala om min flicka,
utbrast hon.
— Men varför inte? undrade jag.
Ar det något ont i det då?
Hon tog mig om båda axlarna och
ruskade skämtsam om hela min gängliga
varelse. — Ont, nej . . . Det visar bara
att man inte är född att rata goda saker
sådana som att äta gott och dricka
gott och annat mera . . . Hon ser ut
som en plockad beckasin hela flickan;
— ja, det ska du inte vara ledsen för,
lilla du, det går över när kalufsen växt
ut igen. Men aldrig trodde jag väl att
gud Amor skapat så fula fiskar till sin
tjänst.
Annu den dag i dag kan jag inte
göra klart för mig hur mycket jag
förstod eller icke förstod av allt detta. Jag
anade blott tusen ting, för vilka ingen
tunga kan finna ord, men som man
känner i sitt innersta. Och jag blev röd
som en bloddroppe. Om gud Amor
visste jag litet eller intet. Ock dock
var jag kanske skapad till hans tjänst,
eftersom jag begrep så mycket med
förnimmelserna, innan jag ännu fattat något
med mitt förstånd. Jag tyckte att mina
skuldror ville böja sig som under en
jättebörda. Det var den förtrollade
trädgården jag hade omkring mig och inne
i mitt eget bröst. Doften av fuktigt
löv och mylla svepte sig ikring mig
som en Nessus-klädnad. Och mitt
igenom allt detta ville jag springa till
världens ända med båda händerna emot
mitt hjärta.
Fru Arla och jag hade hunnit fram
till kaprifolielusthuset, och där började
vi skratta och skämta igen och dricka
regndroppar ur blommorna för att känna
ali denna friska sötma på våra läppar.
Så barnslig var den unga kvinnan ännu.
— När jag sitter härute med dig är
jag inte mer än femton år, sade hon.
»Men du är tjugotre», tänkte jag, »och
så kokett att du kan förvrida huvudet
på vem du vill. Din baron kommer hit
flera gånger i veckan. Och det låtsar
du inte om. Men du väntar på honom,
och trädgården väntar också så som jag
skulle kunna vänta själv».
Jag tyckte jag ville stryka min hand
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
