Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den förtrollade trädgården. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förtrollade trädgården
över balsampopplarnas bark. Jag ville
tala till de blommande kaprifolierankorna
som till vänner och förtrogna, till
markens must som till något i mitt eget
väsen. Gräset i rabatterna levde som
jag, växte som jag. Det doftade i
ljuvaste vällukt efter regnbyarna, rörde sig
av och an i blåsväder och ängslades
liksom jag kunde göra det ibland utan
att begripa varför. Men vad var det
för en mening i att ha sinnet så
bräddande fullt av samma råga som bodde
i mullen, när man var så ful att
människorna skrattade vid ens blotta åsyn?
Jag var bortbytt som trädgården. Att
vara till kändes som en vilsen lycka,
bara jag såg mig omkring. Och på
samma gång ville jag gömma mig bland
rosenbuskarna, under rosenbuskarna. Jag
ville gräva mig ned bland trädens rötter
som en mullvad och lyfta mig som
lärkorna upp i det blå. Jag visste att jag
var tokig och fann nöje i min tokighet.
Jag skulle velat ropa mot skyn och teg
som muren. Jag var inte det minsta
behagsjuk och skämdes till döds för min
skalliga hjässa. Baronen fann mig komisk
trodde jag. I själva verket lade han
säkerligen knappast märke till min närvaro.
Jag träffade honom ibland i gula
förmaket vid tedags och djärvdes endast
sällan höja mitt ansikte mot hans. Men
i skuggorna kring hans lysande ögon
bodde livet. Jag satt där med en
förnimmelse att vara den enda inne i
rummet som begrep honom. Och som lien
mejar gräset kunde den tanken förinta
mig. Jag fanns knappt till, vågade knappt
andas, var halvt medvetslös av ali denna
trolldom. Att det var fru Arla han
älskade bekymrade mig inte alis.
Stundom satte hon sig till pianot
och sjöng för oss, och jag tyckte det
var mycket vackert, glatt och fladdrande
som en fjärils flykt. Men en kväll hade
baronen tagit sin fiol med sig, och när
17—Ord och Bild, ji.-a årg. ~
han begynte spela, såg jag rakt ned i
en skum brunn, som var mitt väsen.
Bärande djupa, vidgande sig likt
moln, sade mig tonerna intet nytt. Det
var blott någonting jag kände igen och
ville famna som en blick kan famna
havet. Ord kunna bli ouppnådda, aldrig
anade uppenbarelser, mycket förmer än
allt mitt, oräckbara som stjärnorna över
mitt huvud, men musiken sover och
vaknar i mitt hjärta — lider, jublar eller
blöder därinne. Hur ung jag må vara,
är det mina sorger eller fröjder jag
möter i klangen från ett stråkdrag, om jag
eljest har någon fantasi. Och det står
mig lika förvillande nära som det
nattsvarta mörkret över en skog eller ljuset
i en tidig gryning. Jag hade varit sjuk
och återvände till livet med osläckligt
törstande styrka. Jag tog emot
morgonens gudomliga glädje i stråkens lek
över strängarna. Omigen tyckte jag mig
stå på vår gamla hölada och erfara allt
vad jag en gång erfarit däruppe. Jag
kände doften från jasminerna ute i
trädgården som om de blivit ett med fiolen
eller fiolen ett med dem. »Hur ska jag
någonsin våga gå genom världen som
en riktigt vuxen människa», tänkte jag,
»fylla tjugutre eller tjugufyra år och
skratta åt allt, både glatt och sorgligt
kanske — som fru Arla gör — när det
är så överströmmande rikt att leva?»
Den unga kvinnan tycktes ha fått
nog av musik och lämnade Hennes nåd
allena i förmaket och steg ut på
verandan, ned emot rabatterna, med baronen
vid sin sida. Jag kom efter med hela
väsendet fullt av smältande toner och
matt i knävecken som om jag vandrat
långa vägar. I det jag gick förbi en
blommande rosenbuske, böjde jag mig
ned och inandades de halvutslagna
knopparnas dävna ljumhet. Men i detsamma
varsnade jag något som bränt sig in i
mitt minne för alla tider. En bredaxlad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
