Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Öknens konstnär. Av Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ö knen s konstnär
muntert samspråk, delvis med tillhjälp av
tolk, avätes den långa raden av utmärkt
smakligt och väl tillredda fårstuvningar
och hönsstekar i olika former, den
oundgängliga kouss-kouss med det helstekta
fåret, méchoui, som avslutning. Detta
bäres in av en svart tjänare på en stor
mässingsbricka och ställes mitt på
bordet. Här slutar det europeiska och
vidtager det arabiska i måltiden.
Méchou-i’n ätes nämligen med fingrarna. Det
går litet ovant i början att gräva i den
brännheta fårkroppen och försöka draga
åt sig några läckert brynta bitar ur filén
eller bogen. Sedan en tjänare med fat
och kanna av driven mässing gjort en
rund kring bordet för händernas
tvagning, kringbjudas utsökta dadlar och
torkade fikon. Såsom en särskild
uppmärksamhet mot oss européer har
utmärkt rött och vitt algiriskt vin
serverats. Araberna, strängt iakttagande sin
trosbekännelses föreskrifter, avhålla sig
från dess njutande.
På en terrass utanför och i skuggan
av murarna bjudes det härliga, doftande
söta kaffet. Öknen ligger fridfull i
eftermiddagens sneda solstrålar. Man njuter
av den börjande aftonsvalkan och låter
tanke och blick irra ut över vidderna.
Då kommer plötsligen ett kallt luftdrag,
solljuset dämpas, den närliggande
palmoasens konturer utplånas och försvinna.
En sandstorm är över oss, och vi få
hastigt retirera inomhus. Det sista jag
ser av yttervärlden för en halvtimme
framåt är den oskarpa silhuetten av en
laståsna, från vars rygg ett par tomma
korgar blåsa bort och försvinna i det
gula töcknet. Det blåser, viner och
tjuter. Den dörrlösa öppningen, innanför
vilken vi stå, lämnar fritt tillträde åt
störtfloder av virvlande sand. Man söker
skydda sig, höljer över sig med allt
åtkomligt. Intet hjälper. Inom några
ögonblick äro ögon, näsa, mun fulla av
det finaste sandstoft, och gråt och
tandagnisslan bliva en rätt obehaglig
verklighet. Orkanen är dock till ali lycka
av kort varaktighet, och så snart vädrets
makter det tillåta sitta vi åter instuvade
i vursten vid kullens fot, vinkande ett
hjärtligt avsked åt den sympatiske
Ameur, vars vita tandrad länge synes
sedan vagnen satt sig i gång.
Vid solnedgången äro vi åter i
Ouled-Djellal. Solen färgar åter palmkronorna
röda, innan nattens skuggor hölja dem
och rosenstaden i sitt dok. Ännu ett
sista ögonblick glöder moskéns minaret
i dunkelblå eter. Ljuset slocknar,
nattens skuggor stiga och smyga fram över
vidderna. Från minaretens spets höres
Mueddhin till alla rättrogna rikta sitt
ljudeliga kallelserop till fjärde bönen.
Ouled-Djellal i februari 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
