Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En rysk banbrytare för svensk kultur. Av Hjalmar Grape
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synpunkt måste betraktas som synnerligen
viktig. Han var visserligen till födseln
petersburgare, men hans släkt
härstammade från Holstein, och hans mor var
född tyska; han kunde alltså i lika hög
grad sägas vara västerlänning som ryss.
För några år sedan hade han också
gjort sin första bekantskap med svensk
litteratur. Han hade en tid vistats på
ett »institut för gymnastik och annan
idrott» för att rekreera sig. Institutets
innehavare var en rysslandssvensk, Pauli,
och denne fäste hans uppmärksamhet på
Runebergs diktning och Tegnérs Fritjofs
saga. Grot var alldeles okunnig i svenska
och skaffade sig därför en tysk
översättning av Fritjofs saga. Han blev
hänförd och började lära sig svenska
för att kunna översätta. 1838 blev han
bekant med Fredrik Cygnæus och
genom honom med Runeberg, i vars
Borgåhem han gjorde ett besök, och han blev
snart en av dennes trofastaste vänner
och beundrare. Grot lämpade sig
alltså förträffligt som rysk representant
inför västerländsk, i främsta rummet
svenskfinsk civilisation. Det är också
betecknande, att han till ämne vid sin
installationsföreläsning valde en analys över
varjagperioden i Rysslands historia.
Om vi önska få en inblick i de
förhållanden, under vilka Grot arbetade,
och de synpunkter, som ledde honom
i hans verksamhet, ha vi särdeles stor
nytta av att studera hans brevväxling
med en äldre vän Pjotr Alexandrovitsch
Pletajov. Denna korrespondens utgavs
på ryska redan år 1896 av Grots son
Konstantin; — senare — från år 1912
— har emellertid Svenska
Litteratursällskapet i Finland börjat utge en
översättning av korrespondensen, omfattande
åren 1840—48.
Pletnjov var vid denna tid professor
i rysk litteratur och rektor vid
Petersburgs universitet. Efter Puschkins död
1837 hade han övertagit redigeringen
av dennes tidskrift Sovremennik och var
där verksam ej blott som kritiker utan
också som vitterlekare.
Först och främst avslöjar
korrespondensen, vilken djup okunnighet som vid
denna tid rådde även bland bildade
ryssar beträffande »ärans och hjältarnas
språk» och kultur. Pletnjov upplyser
1841, att vid hans universitet endast
den svenskfödde bibliotekarien Ruuth
kan svenska. 1844 uppmanar han Grot
att på ryska nedskriva för hans tidskrift
de huvudintryck han fått vid läsningen
av Runebergs nya dikter och beledsagar
detta med anmärkningen: »Du tycks
ännu ej ha kommit till klarhet därom
att för ryssarna allt, som skrives på
svenska, är lika främmande och förblir
lika okänt, som vore det skrivet på
mexikanska. Följaktligen skola fyra-fem
ord angående en sådan raritet väcka
mer intresse hos läsarna än alla långa
översättningar från franska, engelska,
tyska o. s. v.» Grot nämner 1845, att
ryska skriftställare som behandlat
nordiska ämnen, såsom t. ex. Batjuschkov,
Baratynskij, Zjukovskij och Derzjavin,
visa »en alldeles otillräcklig och falsk
kännedom om den skandinaviska
världen. Hos dem är såväl föreställningar
som benämningar oriktiga; troligen ha
de alldeles felaktigt öst all sin visdom
ur Ossian.» Pletnjov hade då skrivit
en uppsats om ryska dikter med
nordiska motiv och påpekade för Grot, att
de ryska författarna delvis hämtat sitt
stoff från Mallets arbeten om
Skandinaviens forntid. För Grot hade emellertid
den skandinaviska kulturen och det
svenska språket blivit ett intresse för
hela livet. Det dröjer inte länge,
förrän han t. o. m. kan utöva författarskap
på svenska; redan 1841 skänker han
t. ex. Runeberg en samling
Puschkin-dikter, som han översatt till vårt språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
