Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En rysk banbrytare för svensk kultur. Av Hjalmar Grape
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland hans andra arbeten på svenska
må nämnas en lärobok i ryska språket
och en handbok i ryska rikets historia
till Peter I — böcker som nära anslöto
sig till hans eget ämnesområde som
professor.
Grots första intresse inom svensk
litteratur är Fritjofs saga, och hans
översättning av dikten blir färdig 1840.
Pletnjov ställer sig i början något
tveksam beträffande dess utsikt till
framgång i hans hemland. Han anser den
skandinaviska norden vara alltför litet
känd i Ryssland och påpekar, att de
talrika förklarande noterna under texten
visa, hur översättaren även själv inser,
vilka stora hinder som måste
undanröjas, innan dikten kan bli njutbar för
ryssarna. Grot blir honom emellertid
ej svaret skyldig: »Då jag började läsa
Fritjofs saga på tyska, hade jag ej det
minsta begrepp om den skandinaviska
världen och blev dock så hänförd av
poemets skönhet, att denna hos mig
väckte lusten att lära känna denna värld,
och likväl bör det märkas, att i den
tyska översättningen förekommo nästan
inga förklaringar, utan måste jag för
varje småsaks skull söka i böcker. Om
denna dikt på mig hade en sådan
verkan, varför kunde då ej min
översättning intressera några ryssar för den
skandinaviska norden, så att de finge
lust att lära känna densamma. Ni vet,
hur viktigt detta vore för vår historia,
och om min översättning komme att
verka så på åtminstone ett par tre
individer, så vore den ej onödig.» Pletnjov
erkänner emellertid något senare på sin
väns fråga, att »intresset stiger under
läsningen» och »att berättelsen livligt
inför läsaren i det tidevarv den skildrar
samt att poemet frapperar genom
ämnets nyhet och färgernas friskhet.» Att
Grot ej gått till verket med någon
amatörmässig nonchalans utan med hela sin
själs lust och värme och ali den flit han
var mäktig, därom bära följande ord år
1845 vittne: »Hur mycken kärlek och
hänförelse har ej nedlagts på denna
översättning, för att ej nämna mödan!
Man måste vara en fullständig tölp för
att ej finna detta i arbetet. Knappast
någonsin skall jag mera kunna utföra
ett verk med så innerlig iver som
översättningen av Fritjof. — Då voro Fritjof
och Ingeborg för mig två levande väsen;
jag vistades beständigt i deras sällskap;
det föreföll mig som om en osynlig
genius toge del i mitt arbete, som om
den gladde sig med mig åt varje seger
jag vann över svårigheterna, vilka i
själva verket voro kolossala — därom
intyga de massor av fullklottrade
papper, av vilka en del bevarats. Ensamt
den första sången omarbetade jag minst
fem gånger.» Det är därför av särskilt
intresse att studera resultatet. Man
läser också dikten med verkligt nöje
även i den ryska upplagan. Det visar
sig, att översättaren med hänförelse har
uppfattat och kongenialt lyckats återge
den Tegnérska rytmens djärvhet och
klangfullhet, den energiska kärnfullheten
i kung Beles och Torsten Vikingssons
tal till sina söner, den glänsande
bildrikedomen och det stolta svinget i
Fritjofs monologer. I allmänhet har han
samvetsgrant försökt återge originalets
versmått och rimflätning. Det finns
dock ett par undantag. I den ovan
omtalade första sången har originalet i
varje strof först manliga och sedan
kvinnliga parrim; Grot låter emellertid
kvinnliga och manliga versslut omväxla
med varann — en anordning som f. ö.
i metrisk poesi är ojämförligt vanligare.
Och den lilla avvikelsen är alls inte till
någon skada för det rätta tillägnandet
av diktens anda: rytmen äger just den
prägel av lugn och enkelhet, som
Tegnér själv velat ge åt denna sång, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
