Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En rysk banbrytare för svensk kultur. Av Hjalmar Grape
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»rosen» ännu ligger i sin knopp och
drömmer och »eken» ännu ej brottats
med stormarna. I fjortonde sången
(»Fritjof går i landsflykt») har Grot till
en början troget följt originalets vers
och rimflätning — en djärvhet som ofta
lyckats lika bra för översättaren som
för skalden. I Fritjofs vackra
avskedskväde till norden har han emellertid nöjt
sig med orimmad vers, fastän metern
ännu är densamma — tydligen därför
att han fruktat, att en alltför strängt
genomförd form här skulle göra våld på
det starkt personliga innehållet. Grots
tolkning av Fritjofs saga tycks även ha
haft framgång i Ryssland. I företalet
till den andra upplagan, som utkom
1874 i Voronesch, säger han: »Mitt
arbete mottogs med välvilja nästan av
alla våra dåtida tidningsorgan; kritici av
skilda läger, Pletnjov, Bjelinskij,
Senkovskij, yttrade sig därom med stor
sympati. ’Fritjof’ spreds ganska hastigt
och försvann till sist alldeles ur
bokhandeln.» Detta hindrar emellertid icke,
att han 1845 klagar för Pletnjov, att
han blivit besviken i sin tro, »att hela
världen skulle giva mig erkännande».
Att hans verk dock varit uppskattat i
Sverige, synes till fullo framgå därav
att han 1880 promoverades till
hedersdoktor vid Lunds universitet — den
stad, där Fritjofs saga såg dagen.
Men Grot var även flitig
Runeberg-översättare, ty han var en varm
beundrare ej blott av Runebergs kärnsunda,
okonstlade och idérika personlighet utan
även av hans diktning. Pletnjov söker
göra denna vänskap med den store
svenske skalden till en kulturpolitisk
angelägenhet. 1840 skriver han: »Huru
kunde vi indraga Runeberg i vår
intressesfär, d. v. s. sålunda, att han skulle
läsa översättningar eller be er göra
honom bekant med Ryssland och den ryska
litteraturen? Således skulle han, sedan
han av hjärtat lärt älska allt vårt, i sina
arbeten stundom med välvilja omtala
våra arbeten och med en verklig lust
att ställa allt det goda, vi äga, i bredd
med det europeiska! Jag tror, att han
älskar er och jämte er även mig, men
han måste lära känna Derzjavins
upphöjda tänkesätt, Koylovs oförliknelighet,
Karamzins smak och snille, Zjukovskijs
gudomlighet och Puschkins konstnärliga
behag.» Grot upplyser emellertid — i
januari 1841 — sin patriotiske vän om
att Runeberg redan kommit in i deras
»intressesfär», ity att han redan skrivit
»Nadeschda», och han finner, att såväl
Katarina som Patjomkin äro »så vitt
jag kunnat bedöma vid ett flyktigt
åhörande av dikten, rätt tecknade.» Samma
år blir också hans översättning av
dikten — till största delen på prosa —
färdig och inflyter i sovremennik. Men
det var inte nog med att dikten blev
översatt, den måste också gå genom
censurens skärseld, innan den fick
släppas ut till allmänheten. Och Pletnjov
fick inte litet besvär med de försiktiga
ryska myndigheterna. Han skriver i
november 1841: »Ur Nadeschda var jag
tvungen att bortlämna allt det, som
Freygang ville. Och han ville, att allt
bleve för honom själv ofarligt. Du kan
på förhand förstå, vad som gått igenom
denna den personifierade feghetens
censur.» Det var nämligen det farliga med
dikten, att den talade om livegenskapen.
Av Grots övriga
Runebergsöversättningar var »Skalden» färdig redan 1839,
»Julkvällen» 1840 och en förkortad
prosabearbetning av »Älgskyttarna» 1841.
När »Fänrik Ståls sägner» utkomma
1848 vet han knappast ord nog starka
för sin hänryckning: »En härlig poesi!
Ingenting liknande har tidigare
förekommit hos någon annan skald, ej ens hos
Runeberg själv. På grund av sin
patriotiska tendens vore några av dessa stycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
