Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En rysk banbrytare för svensk kultur. Av Hjalmar Grape
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olämpliga, om poeten icke underordnat
denna känsla en ännu mera upphöjd
sådan, nämligen människokärleken, som ej
känner till några skilda nationaliteter
och som hos honom på ett underbart
sätt försonar de stridande med varandra.
Således förekommer där även en lång
dikt ’Kulnev’, vari denne hjälte
karakteriseras på ett mycket lyckat sätt.» Året
efter införes också Grots översättning av
dikten i »Peterburgskija Vjädomosti».
Grot översatte också andra svenska
skalder. Så t. ex. Stagnelius’
»Spindeln» 1841, i tryck utkommen genom
»Sovremennik» 1843. Han överflyttar
också till ryskan 1844 några av Fryxells
berättelser från vår nordiska sagotid.
Hans dragning till Skandinaviens
forntid visar sig ytterligare däri, att han
redan 1839 på ryska offentliggör ett
fragment ur »Voluspa». 1874 utges
dikten i betydligt omarbetad och
utvidgad form, och en jämförelse mellan de
båda redaktionerna visar, hur svårt
översättaren hade att komma till rätta med
materialet. I den senare redaktionen
har han visserligen mera levande
åskådliggjort originalets kärva korthuggenhet,
dess råa hedniska kraft, men i alla fall
torde man knappast kunna säga, att
hans experiment utfallit särdeles
lyckligt. På det hela taget verkar rytmen
utspädd och slätstruken, även om ett
lyckligt ordval någon gång förbättrar
intrycket. Och allitterationen, som är
så säregen för den fornnordiska poesin
och ger den rytmisk fasthet och kraft,
finna vi ej många spår utav i denna
översättning.
F. ö. var Grot mycket beläst i svensk
litteratur och beundrade den högeligen.
1840 säger han: »Jag påstår bestämt,
att i vår litteratur ej finnas sådana
fullödiga dikter (vad tanken beträffar), som
jag funnit i den svenska hos Tegnér,
Franzén, Stagnelius m. fl.» I mars 1843
läser han »Atterboms bok om
Svedenborg. Denna läsning stämmer överens
med passionsveckans betydelse. Jag hade
ingen aning om Svedenborgs system och
beundrade hans djupsinnighet, som
strängt håller sig till skriftens sanningar.»
Den 25 aug. 1845 säger han, att han
senaste söndagen valde »till min
förnämsta läsning under veckan andra
delen av Svenska folkets historia. Boken
är hänförande. Sveriges historia är
särdeles intressant och av stor betydelse.
Geijers utläggning är utmärkt —
koncentrerad, koncis och märklig i
avseende å språket.» Almqvist kan han
emellertid ej uppskatta. Han deltar i
angreppet mot »Det går an» såsom
familjeupplösande och osedlig. Och han
anmärker, att familjelivet »i det
gudfruktiga Sverge» har slagit så djupa
rötter, att en dylik bok inte kan få
något större inflytande i detta land utan
möter »ett starkt motstånd just i
samhällets seder». I detta sammanhang vill
han påstå, att Fredrika Bremers
»Teckningar ur vardagslivet» jämte Israel
Hwassers bok »Om äktenskapet» är ett
trofast värn mot »Det går an’s»
upplösningstendenser. I brev till Pletnjov
1845 skriver han om Almqvist, att »denne
är ej någon konstnär, utan han kastar
sina tankar på papperet vid första
ingivelse huru som helst». Roande är också
höra, hur en annan ryss vid denna tid
uppfattar »Jaktslottet». Författaren
Koptjev har nämligen i ett brev till Pletnjov
skrivit: »Denna novell har kunnat
uppstå blott inom en ännu ung litteratur,
eller också är den att förlikna vid en
saga, avsedd för barn. Det finns
mycket gott i den, men allt sammantaget
— aj, aj!» Pletnjov synes råka i
förträffligt humör vid detta omdöme. F. ö.
söker han ofta lägga band på sin yngre
kollegas förtjusning för det främmande
landets kultur — han är ju inte för ro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
