Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Fröding som tänkare och mystiker. Av Nils von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils von H o f s ten
och mellan jaget och alltet. Om dessa
antiteser och Frödings tragiska kamp för
att övervinna dern handlar djupare sett
hela Holmbergs studie. I den teosofiskt
färgade monadläran, i brytningen mellan
Nietzsche och Tolstoy, i graltanken, i
striden mellan den teosofiska och panteistiska
allhetskänslan och jagkänslans
individualitet, i motsatsen mellan människans
svaghet och ödmjukhet och diktarens styrka
och maktkänsla — överallt möter man
samma teoretiska motsägelser och samma
moraliska spänning i ett i sig självt
söndrat psyke.
Rikt givande är Holmbergs litterära
och psykologiska analys av den frödingska
graldrömmen (i kapitlet »Messiastanken»).
Det finnes verkligen, framhåller förf., ett
område som varken är teoretiskt eller
praktiskt och där denna dröm har sitt
berättigande: det estetiska; om diktaren kan
det med sanning sägas att han skall kunna
stiga ned till Hades och upp till
Vintergatans stjärnor; han skall famna allt i
inspirationens medkänsla och ena det högsta
med det lägsta i konstverkets harmoni.
På detta fält har också graltanken sin
psykologiska upprinnelse i Frödings
idévärld; den framställes för första gången i
uppsatsen Om humor. Men han ville eller
kunde inte begränsa den till den estetiska
sfären; i och med det att skillnaden
mellan fantasiens och verklighetens värld
suddades ut för den sjuke diktaren,
förvandlades den estetiska principen till en
metafysisk; fantasien om den store diktaren
blev utbytt mot fantasien om den stora
människan, hjälten som är höjd över ont
och gott och skall frälsa den dömda
mänskligheten. Denna tolkning av gralmotivets
uppkomst och utveckling visar förf:s
förmåga av inte blott motivhistorisk utan
också psykologisk analys. Man kan
endast invända att analysens klarhet och
skärpa, som så ofta i dylika fall, i någon
mån har vunnits genom förenkling och
schematisering. Det är ej blott så att
Fröding inte själv var medveten om den
förvandling hans graldröm undergick — det
har förf. kanske ansett vara så självklart
att det ej har behövt påpekas. Men även
bortsett härifrån synes gränsen mellan den
estetiska och den metafysisk etiska sfären
i hans graldröm ej vara så skarp som den
här framställes.
En bok om Frödings mystik gör
naturligtvis ej anspråk på att lämna en
fullständig bild av hans livsåskådning, som i
verkligheten utgjorde ett egendomligt
system av å ena sidan rationalistiska och
naturalistiska, å andra sidan mystiska
element; det är till stor del genom det sätt
på vilket dessa heterogena element
sammansmältas till ett trots allt harmoniskt
helt som Frödings livsuppfattning får
originalitet och självständighet. För
undvikande av missförstånd kunde det ju dock
ej ha skadat om en antydan härom hade
lämnats.
Hur som helst, mystiken finnes där, och
den framträder kanske starkast och
vackrast i de dikter som belysas i kapitlet
»Havet och döden». Det är påfallande
att Fröding i de flesta dikter där han
talar om döden sätter den i samband med
hav eller vatten; i rak motsats till den i
dikt vanliga eskatologiska terminologien är
för honom livet en strand, havet en bild
av döden. Varpå beror denna
förbindelse? Förf. påpekar att det säkerligen har
funnits en rent fysiologisk grund, som
kommit skalden att under
sjukdomstidernas halvmedvetna dvala tänka pä
havsbrus eller böljeslag, men sätter dessutom
havsföreställningen i samband med hans
teosofiska drömmerier: de döda vila i
dödens hav men inte för evigt, den
drunknade skall väckas till nytt liv på en strand
motsatt den han lämnat. Det är på denna
väg Holmberg har vunnit sin uppfattning
om reinkarnationsidéns roll i Frödings
åskådning. Härom har förut varit tal.
Vad nu särskilt döds- och havsdikterna
beträffar, synes mig förf. i vissa fall driva
analysen något för långt: de få en alltför
bestämd och påtaglig mening, som strider
mot de tvaga stämningar ur vilka de fötts
och åt vilka de vilja ge ett poetiskt
uttryck. Härmed bestrides ej att ett
samband av den art förf. gör gällande
existerar och måste beaktas (jfr dikten Döden,
som får en vacker och förstående
tolk-ning); vad som fängslade Fröding i de
teosofiska spekulationerna var utan tvivel
allra mest just läran om döden som »en
skön slummer, fylld av milda och goda
drömmar och tjänande det syftet att samla
kraft för nya och bättre insatser i den
reala tillvaron».
I dessa randanteckningar till Holmbergs
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
