Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - I alla tonarter. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I alla tonarter
donnans stora underverk». Den lilla
madonnastatyn har blivit stulen från kyrkan
av en fattig man och hans hustru för att
åstadkomma det underverket att böta deras
lama lilla dotter. En nägot äldre dotter
vakar om natten för att bestorma
madonnan med böner om hjälp. (Hur sällsamt
och uppskakande är inte detta böneangrepp
beskrivet!) Äntligen blir det morgon. Men
intet under sker. Då händer det något
som jag vill citera för att giva begrepp
om författarinnans stil.
Ute pl gatan började livet långsamt, gatsoparen
trädde ut från sin port och tog sig gäspande an
med sitt arbete. En vagn rullade plötsligt
skrällande genom den öde gatan och väckte upp alla de
eko soin ännu slumrade i portar och tomma gångar.
Mjölkhandlerskan mitt emot lyfte träluckorna
från sina fönster, och när hon tog bort bommen
från ingången till sin butik och öppnade dörren,
hoppade en ung grå katt smidigt ut på gatan.
Djuret blev stående ett ögonblick liksom
obeslutsam. Hennes kisande ögon irrade sökande efter
ett mål, som kunde intressera, men de funno intet.
Redan smalnade de av och voro nära att sluta
sig liksom till vaken vila på kattors makliga vis.
Och redan började hon samla sina fyra mjuka
tassar under sig till ro och värme, då hon med
ens fick syn på något som intresserade henne. Hon
reste sig till hälften, ännu oviss om det verkligen
skulle löna mödan.
Vet man någonsin riktigt säkert vad som rör sig
i ett djurs hjärna, vilka impulser som gripa in i
varandra för att en kält skall vakna upp ur sin indolens?
Plötsligt började spetsen av kattens svans att
långsamt svänga, och de svängande
pendelrörelserna fortplande sig så småningom över hela dess
kropp, liksom om djuret samlade ali sin smidighet
och vägde och mätte sin kraft innan det vågade
sträcka ut sig till språnget, det sviktande, farliga,
ut i det okända. — Det var tydligt att katten sett
något, att den lagt märke till något levande rörligt,
något främmande och underbart, som måste fångas
in och hållas kvar av klobeväpnade tassar. Detta
underbara rörde sig upp och ned över en vit vägg,
växte och minskades i växlande konturer. Det
lockade oemotståndligt till jakt och fångst.
Vad är svagare än en skyggt fladdrande låga?
Finns det något så ängsligt osäkert som den fattiga
lilla flamman av en liten oljelampa? Hit och dit
väger den, liksom om den ej riktigt visste själv,
varåt den borde vända sig. leke är den egentligen
till för att lysa, utan snarare för att hålla vänligt
sällskap åt den som måste vaka i natten. Men
om den lilla lågan är svag och obetydlig så är
dess skugga det ännu mer.
Och ändock var det just denna vajande,
fladdrande, oroliga lilla skugga, vilken klättrade upp
och ned på väggen i det fattiga kyffet, som väckte
den grå kattens jaktinstinkt. Likt ett underligt
levande väsende rörde den sig fram och åter. Var
det ett instängt djur? Tigersläktets längtan efter
fångst vidgade de kisande ögonen. Klorna trängde
redan ut ur tassarnas sammetskuddar.
Den smidiga kroppen sträckte ut sig i ett
elastiskt språng. I nästa ögonblick hade katten
försvunnit genom det öppna fönstret mitt emot. —
För dem som voro inne i rummet var det som ett
vidunder med brinnande ögon plötsligt trängt sig
in från dunklet därute.
Men det hände något så förskräckligt i samma
ögonblick alt man ej ens riktigt kunde lägga märke
till alla detaljerna.
Den lilla madonnabilden blev nämligen skuffad
ned från bordet av inkräktaren.
Den som kan skildra så mästerligt har
ögon som se bra.
De underverk som den lilla madonnan
låter ske, äro alltid av själslig art, och
gripa en därför djupare än om de endast
skulle bestå i yttre välgärningar.
Så är det en rörande tilldragelse på
Monte Carlos stora Casino, som under
kriget har förvandlats till ett sjukhus, fullt
av tusenden svårt sårade invalider. Bland
dem befinner sig en ung korsikan, vars
armar äro amputerade. Han har blott en
önskan och längtan, den att återse sitt
hemlands sköna ö, och jämt är det därom
han ber om hjälp hos madonnan, som nu
har kommit till sjukhusets kapell.
Som han inte kan begagna armarna,
låter han sitt radband glida genom
munnen, medan han tigger och ber madonnan
att hon måste förbarma sig över honom
och låta honom återse Korsika, innan han
dör. — >:Öch på morgonen vid
daggryningen skedde undret. — Korsika, hans
hembygds ö, steg upp ur havet inför hans
tjusta syn. Den liksom gled honom till
mötes med sina höga klippstränder, sin
mäktiga bergsrygg och skogarnas luftiga
linje, allt solbelyst och ljust likt längtans
sagoland.
I extas sträckte han sina stympade
armar ut däremot. Han hade hunnit hem,
och nu kunde han dö.»
Jag vill inte trötta läsaren med flera
lösryckta citater. Språket är så rikt och
omväxlande, lämpat för de många olika
händelserna, att man bör läsa hela boken
för att erfara hur mästerligt diktarinnan
kan spela i alla tonarter.
Hon äger de två förutsättningar utan
vilka intet helt konstnärligt någonsin blir
skapat: ett mycket uppmärksamt studium
av verkligheten -— som material, och en
stark andlig personlighet, som begagnar
detta material för att ge uttryck åt sina
idéer.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
