Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Rodin. Hans verk i Hôtel Biron. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
misslyckade, oarkitektoniska fantasteri,
formlöst som en diktares slingrande dröm.
Men vill man se Rodin utan
Michel-angelogester, bör man gå igenom
»kapellet» med gipsavgjutningarna och in
i några smårum med teckningar. Det
är illustrationer till »Divina commedia».
Man försänks i en romantisk värld av
ljus och mörker, av sammanslingrade
linjer, intensiv rörelse, rytm, massverkan.
Lidande, straff, brunst — allt mystiskt
och starkt som hos Dante själv. En
snabb, mästerlig teknik, som erinrar både
om Rembrandt och Michelangelo, men
är fullt Rodin. Här tycker man sig
skymta de mörka krälande rötterna till
mästarens verk. Rodin älskade
Baudelaire, och han har hela hans eruptiva
sinnlighet i sitt blod. I ett av sina
starkaste verk pressar han sin kropp med
obändig våldsamhet mot jorden. Hans
konst springer fram ur denna ursinniga
omfamning. Den brister sönder i
fragment, en brännande
inbillnings utkast,
gnistrande skum, som kastas upp
ur ett sjudhett hav av
skaparkraft och lidelse.
Eros härskar här, och
verket är den enda
befrielsen från hans
tyranniska makt.
Rodin älskade Dante.
Och lika fysiskt starkt
som den florentinske
skalden har han gestaltat
lidandet. Den slutna,
B al z a c-staty ?i s huvud.
offrande sorgen har fått sin mäktiga
plastiska form i »Borgarna från Calais».
Smärtan, som brister fram likt en het
källa ur ögonens brunnar, betvingar oss
i »Gråtande kvinna». Den
hemlighetsfulla skaparångesten biktar sig med
teatraliskt hånfullt patos i Balzacs tragiska
skepnad. Driften och smärtan i en
diktares än lyriska, än episka, än
dramatiska gestalt — det är Rodins verk. —
En konstperiod som med nödvändighet
strävar mot det väsentliga och egna i
den yttre formen måste naturligtvis
underkänna hans verk. Ty Rodin är
ingen hel och utpräglad skulptural
begåvning. Han ser mera i linje och ton.
»Tänk aldrig i yta utan i relief!» manar
han. »Tänk aldrig i relief, utan i volym!»
skulle en modern skulptör säga. Rodin
kommer inte riktigt ur den måleriska
reliefen, inte ens i sådana saker som
»Johannes Döparen» och den mästerliga
»Femme accroupie». Han formade
gärna människohanden, och
hans konst liknar en
själfull hand, nervös, snabb,
ibland fladdrande och
övergiven, knuten i smärta
och vrede eller
spelande i omedveten lek. Men
rörelse kan vara form lika
väl som vila, blott den
är personligt stark och
sluten. Själen vilar
inte, och konstens djupaste
uppgift är att förklara
människans själ.
Vid georg Paulis uppsats om Rodin i Ord och Bild 1899 (sid. 428) äro avbildade Borgarne
från Calais (i träsnitt av A. Léveillé), Kopparåldern, Mannen med den krossade näsan,
monumentet över Victor Hugo, Balzac, Kyssen, Dalou (en face), Rochefort, Krigets genius, Ikaros’
fall, Evig vår samt detalj av Johannes Döparen. Senare äro avbildade Tänkaren (plansch 1909),
Kopparåldern och Bellona (planscher 1914).
SU
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
