Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Brunius
liga skärningen av den torrt refererande
tonen mot citatens personliga hetta ganska
plågsam och gör till sist ett okonstnärligt
intryck. Men det finns partier av stort
intresse, där själva materialets art
samverkar med författarens läggning till ett
gott resultat.
Erik Hedéns Strindberg kallar sig i
underrubriken »En ledtråd vid studiet av
hans verk», vilket låter kanske något för
blygsamt. Boken har ett självständigt
värde, men rubriken syftar på den analys
som lämnas av varje verk i den
kronologiska följd som tillämpas. Liv och verk
skildras som hos Erdmann i ett, men till
sist följer en omsorgsfull karakteristik, där
det personliga får en både rättfärdig och
ömsint utläggning. Framställningen är icke
överlastad med osmälta citat utan har en
organisk form och stor läsbarhet, fastän
författaren synes velat lägga den till rätta
för en lägre bildningsnivå; därav en viss
omständlighet i vissa partier, där en litterär
terminologi undvikits. Det är den första
genomarbetade hela översikten på svenska
av allt vad namnet Strindberg innebär och
kommer säkert att stå sig, även om en
del nya dokument och nya utredningar
skulle förändra uppfattningen av enstaka
detaljer. Ingen panegyrik och ingen
nedpressande och negativ kritik. Man kan i
fråga om en del modern Strindbergsanalys
invända att själra figuren och ämnet icke
stå i centrum- det ser ibland ut som om
man begärde annan frukt av trädet än vad
det rimligtvis kan ge. Bööks två
skickliga, koncentrerade Strindbergskapitel i
»Sveriges moderna litteratur» kunna ej
alldeles fritagas från en sådan hård
anläggning; men denna sammanhänger med
den ytterliga koncentrationen, som medför
orimliga konsekvenser och felaktiga
proportioner, i synnerhet då det gäller tiden
efter omvändelsen. Själva teckningen av
mannen och diktaren före Infernotiden är visst
icke någon karikatyr utan vittnar om ett
inträngande studium av de böcker som för
Böök äro huvudverken. Detsamma gäller
om Karl Warburgs Strindbergsstudie i
den stora Schück-Warburgska
litteraturhistoriens sista del, en studie som ju är
fylligare anlagd, förträffligt dokumenterad
och på en gång varm och saklig i sin
kronologiskt fortskridande, berättande stil.
Förmågan att upptaga bara väsentligheter,
som är mindre framträdande i de breda
life-and-letters-böckerna av Warburg, är här
mycket utpräglad och utgör en av de
förnämsta anledningarna till det lugna behag
man erfar vid läsningen. Det är å andra
sidan icke Bööks sinnrika
kombinationsförmåga och icke Hedéns psykologiska
vetande och ingenderas personliga
färgläggning. Men i sin art är det något av
det allra bästa av livsskildring och
personkarakteristik i naturlig och anspråklös form.
II.
Hedén har rätt, då han i slutet av sin
bok klagar över att Strindbergs-forskningen
försummats av hans landsmän. Det är tio
år sedan han dog — men har
uppfattningen av honom som person och diktare
vunnit så mycket i klarhet och reda?
Enstaka sidor komma nu bättre till sin rätt,
och en sådan bok som Hedéns skulle icke
kunnat skrivas vid Strindbergs död. Men
då jag åter läser Hellen Lindgrens essay
(i Ord och Bild 1899, omtryckt i
Skalder och tänkare 1900) slår det mig att
där är dock i starkt sammandrag, med
essayistens snabba överblick, givet det
väsentligaste av en rimlig uppfattning och
värdering av Strindberg. Vad skulle rnan
icke vunnit om denne kritiker, som var
en verklig kritiker, d. v. s. i första rummet
människa och människokännare och inte
pappersätare och estetisk märkare, fått
skriva om hela det sista skedet av
diktarens produktion och till sist om hans person
och liv! I essayn snuddar han bara, som
naturligt är då det gäller en levande, vid
de personliga sidorna hos sitt ämne. Men
det är dock där -— i förståelsen av
personen — som det värsta krux alltjämt
ligger för eftervärlden som för samtiden.
Hedén har mer än någon annan efter
Hellen Lindgren förutsättningar att säga
de rätta och rättvisa orden om Strindberg.
Han är icke en entusiastisk ungdom eller
uteslutande skrivbordsmänniska utan en
mogen man, som vet något om livets och
människornas olika sidor. Till en viss
grad är han partiman; och han skulle väl
aldrig gripit sig an med ett sådant arbete,
om han icke själv utgått ur den
politiskt-sociala idékrets, där Strindberg rörde sig
under större delen av sitt liv. Men han
söker icke som de samtida och efterföljande
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
