- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
321

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Människan Strindberg

balans återvinnas.1 Någon fullkomlig
jämvikt uppnår han aldrig, och återfall i
rasande brutalitet och grymhet förekomma
ända till hans sista dagar. Men det finns
i hans verk och hans väsen från nu
ansatser till värme och humanitet och ett
slags ödmjukhet och resignation som betyda
en karaktärens växt; de sitta icke utanpå
utan äro ett med hans djupaste instinkter,
med den demokratiska samkänsla och den
ovilja mot tryck ovanifrån som går som
den röda tråden genom hela hans
verksamhet.

Det förnämsta dokumentet i detta
avseende är Fanny Falkners »August
Strindberg i Blå Tornet» (1921), den vackraste
källskriften och av alla kriterier att döma
också en av de pålitligaste källskrifterna
om Strindbergs liv. Här är han sedd på
mycket nära håll — och ändå kan
vördnaden bevaras. Hans groteska och
frånstötande svagheter döljas icke, och det
evigt ouppfostrade barnet i hans väsen —
han tog aldrig tillbaka, han bad aldrig om
ursäkt — står lika levande för oss som
den osvikliga noblessen i några av livets
stora angelägenheter. Den man som så
varmt men försynt giljade till den unga
flickan men som utan avoghet och
ran-cune bar motgången hade utan tvivel lärt
av livet på det rätta sättet. Av alla sena
förälskelser som ofta avsluta de stora
diktarnas liv är denna den finaste och mest
värd att berätta.

Motsägelserna i hans liv och lära kunna
sålunda utan ringaste partiskhet något
reduceras. Det står alltid tillräckligt många
kvar, och det måste stå många kvar. I de
senaste biografierna finns det antydningar
till en kuriös diskrepans mellan Strindbergs
meningar om vad han säg och upplevde
uttryckta i olika form vid samma tid. Men
även denna motsägelse kan vara skenbar.

1 Romanen I havsbandet av 1889 är ju det
förnämsta dokumentet på hans Nietzscheanska
riktning. Den har alltid synts mig vara ett av hans
sämsta arbeten, motbjudande i sin tendens, futil i
sin bevisföring. I den catalogue raisonné över
sina verk som han bifogat Författaren finns det en
antydan till géne. Han skriver nämligen: »Nietzsches
filosofi influerar; men individen går under i
strävan till den absoluta Individualismen.» Det ser
ut som han menade att undergången vore ett straff
för hybris; men så har han knappast sett saken,
då han skrev boken; det är en litet generad
efter-klokhet.

Erdmann påpekar sålunda mycket riktigt
motsägelserna mellan brevet till
Heidenstam från Grèz 1885 och uppgiften i »En
dåres försvarstal» om vad han upplevat
där. Det gäller vad han i brevet kallar
en »städad orgie» i två dygn och »glad
berusning med förenklade damer och herrar»
och bokens dystra och elaka ord om att
han råkat i en fälla med ett rätt
tvivelaktigt umgänge av erotiskt konstnärsfolk.
Erdmann sluter därav till att Strindberg
led av sinnesvillor, van- och
tvångsföreställningar, som gjorde honom icke
medvetet men omedvetet till lögnare. Det
låter en smula märkvärdigt. Om man är
halvgalen och lider av sinnesvillor, så är
man det väl antingen man skriver brev
eller berättelse. Brevet innehåller dock
bl. a. orden att »min existens aldrig varit
så hotad som nu»; munterheten har nog
mest varit vild desperation. Men
naturligtvis är det ändå en motsägelse mellan
de båda uttalandena. Det skulle kanske
falla sig naturligare att tolka den som ett
bevis för att berättelsen är fiction och dikt i
högre grad än man velat tro och Strindberg
i sitt förakt för konst velat vidgå om sitt
författarskap i dess helhet. Det måste ju
vara så: den bokstavliga sanningen om
Strindberg står varken här eller i
»Tjänstekvinnans son». De äro den subjektiva
dikten om hans liv och person: Dichtung
und Wahrheit.1

III.

Ett annat problem för kommande
undersökningar kunde ligga i förhållandet till
yttervärlden, umgänget med vänner och
ovänner. Det är ett kapitel som knappast
kommer att öka det tilldragande i
Strindbergs person; man har fått en liten
försmak av det i de brev som redan utgivits
av olika personer. Brev synas för honom
ha varit huvudsakligen en ventil för nödrop
och hämndeskri, när de icke voro de allra
torraste meddelanden. Vänskap som ett
förtroendefullt givande och tagande
existerar knappast för honom efter den första

1 Det är ju ett lustigt drag att medan han
kallar sitt andra jag i Tjänstekvinnans son Johan,
sitt verkliga namn, kallar han huvudfiguren i »En
dåres försvarstal» Axel. Det är som om han velat
skjuta honom ifrån sig på längre avstånd i samma
mån som han skarpare och våldsammare uttryckte
en sida av författarens känslovärld.

21—Ord och Bild, si:a årg.

321

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free