Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Människan Strindberg och hans senaste biografier. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människan Strindberg
sonliga förutsättningar, den enes ömtåliga
krav på oberoende och den andres svaghet
för förmynderskap. Förträffligt har
Strindberg uttryckt det i orden: »Den äldre
mannen med det stora namnets tyngd, sin
ställnings anseende och försedd med de
ungas mandat lade sin hand över honom
vänligt men därför desto hårdare.»
Vad han till en tid som ung kunde
tåla av en överlägsen man som Björnson
tålde han icke av andra, då han själv var
en gammal barsk storhet. Det är några
samtidas påträngsenhet i alltför stor
välvilja som synes ha väckt hans motvilja och
därmed, i mycket snabb övergång, hans
hätskhet. Det mest belysande exemplet i
så måtto är väl förhållandet till Geijerstam.
Kanske blir det aldrig riktigt klarlagt;
det är i alla händelser alldeles för tidigt
ur många synpunkter att redan nu
undersöka det. Men man kan våga en undran
om icke just övermåttet av en klibbig
välvilja varit mera förhatligt för Strindberg
än kyla och flegma. Det sista ord han
skrivit om detta vänskaps- och
hatförhållande är också det ohyggligaste i hela
hans liv, »En dåres försvarstal» icke
undantaget. Det står att läsa i Stora
landsvägen: »När jag klädde av dig, dog du»
och vidare: »Man tvangs att dyrka din
kusliga gemål och dina avskyvärda barn — ».
Under de senare orden ligger ju tydligt
detta krav på personlig oavhängighet.
Huvudsaken har för honom varit att icke pressas,
icke trugas, icke övervinnas i något
förhållande ens med de vänligaste medel.
Gunnar Castrén, som i sin essay vid
Strindbergs död1 uppehåller sig bland annat vid
denna sida, tolkar som ett underklassdrag
»denna ångest för att bli behärskad», och
han tillägger: »det är en människa som
aldrig förnummit den lugna, trygga känslan
av att vara jämbördig med andra eller dem
överlägsen». Jo — den känslan har varit
mera levande hos honom än hos någon
annan — det har aldrig varit något riktigt
fel på hans självförtroende — men den har
aldrig varit lugn och trygg. Om det ingår
i den något underklassigt, finns det också
något aristokratiskt: oviljan att beblandas
för intimt med något som icke stod honom
verkligt nära. Han har i sitt väsen haft
sporadiskt uppdykande drag av en ömhet,
1 I bokform i »Studier och kritiker».
en snällhet som gärna vill kompromissa,
ge sig, vila ut vid ett bröst bokstavligt
eller figurligt, ge andra rätt och sig själv
orätt. Han fruktar då sig själv lika mycket
som de andra, fruktar sin eftergivenhet
lika mycket som omgivningens
påträngande krav. Det är klart att en
människa som så älskat dialektik, för vilken
själva tänkandet tar formen av ett samtal
eller en tvist eller ett förhör, som tror på
ett halvt hypnotiskt inflytande från den
ene individen på den andre — detta har
Strindberg trott långt före Inferno-tiden —,
det är klart att en sådan människa ju äldre
han blir och sålunda ju mera ansatt av
yttervärlden dess mera skall värja sig mot
det alltför sociala i sin egen natur. Och
när detta nödvärn brytes av en tillfällig
eftergivenhet eller av en stor tacksamhet,
då blir hans hämnd till sist fruktansvärd,
obegripligt fruktansvärd för dem som icke
kunna sätta sig in i denna psykologiska
säregenhet.
Det är enligt denna uppfattning icke
elakhet, icke sjuklig hudlöshet, icke
underklassmannens rädsla som bildar botten för
de beryktade fallen av omkastning från
vänskap till hätskhet, det är snarare
enstöringens drift att framför allt bevara sitt
oberoende. Man behöver icke grubbla
alltför mycket över dessa drag. Svårare synes
det vara att förena andra fakta och andra
drag med den bild som framträder ur
Strindbergs skrifter och handlingar. Han
hade, att döma av de brevsamlingar som
publicerats på senare tid, icke den ringaste
tvekan att sätta sig i tacksamhetsskuld hos
människor med vilka han hade ganska litet
gemensamt; ja, han drog sig icke för att
pressa dem till tjänster, att engagera
litteratörer och diktare, ännu mindre praktiska
än han själv, till springpojkar för hans
räkning hos ali världens förläggare och
redaktörer. Det är en grotesk syn, så
mycket mera grotesk som ingen bättre än
han själv kunde förstå att de behövde göra
dessa ansträngningar för egen del, innan
de kunde göra det till andras tjänst. Till
förklaring kan man möjligen anföra att
dessa försök väsentligen hänföra sig till den
tid som jag här ovan sökt karakterisera
som den minst jämnviktsfulla, den mest
svag-sinta i hans liv — fore Inferno-tiden; och
därtill bör läggas att han då såg sina
förhoppningar om en allt mera växande och
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
