Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
mer på ytan än på djupet — han är dock
en av våra få originella prosatörer.
Visserligen märker man, att Dickens tillhör hans
husgudar; men den ritus, varefter han
dyrkar denne, är helt och hållet hans egen.
En bok av Hjalmar Bergman liknar en
av de salar med buktiga speglar, som
tillhörde vår barndoms tivolinöjen.
Verkligheten träder oss till mötes i splittrade,
förvrängda bilder med alla dimensioner
groteskt vanställda; vid första ögonkastet
är den inte lätt att känna igen, men den
finns där ändå, och så småningom märker
man, att denna förvridna, osannolika värld
äger en sorts paradoxal sanning och ett
inre liv, som man fåfängt söker i de flesta
andras korrekta och döda
ögonblicksfotografier.
»Farmor och Vår Herre» är ett av
Hjalmar Bergmans äkta barn, på gott och
ont. Kompositionssättet, eller kanske snarare
bristen på genomförd komposition, gör det
en smula svårt att fasthålla
händelseförloppet. Men det betyder inte så mycket;
ty allt som sker tjänar i grund och botten
endast till att från olika sidor belysa
huvudpersonen. Och farmor är en dundergumma,
som tål vid att synas noga i sömmarna.
Hon är soldatdotter, men lyftes genom
försynens underbara skickelse ända upp i
toppen av den åtminstone utifrån sett fina
och präktiga Borckska släkten. Hennes
ursprung förnekar sig dock inte i de nya
omgivningarna. Hon är praktisk och närig
som en bondkvinna, med böndernas nästan
religiösa vördnad för denna världens goda,
men också med deras solida förakt för allt
hållningslöst vingleri och alla alltför
vitt-flygande planer, i affärer och annat. Sin
nästas rätt respekterar hon, åtminstone om
den inte träder hennes egen för nära, men
ali blödighet är henne fjärran. Hon vet,
att hjärtat är en underlig tingest, som lätt
kan ställa till spektakel och därför helst
bör hållas under lås och bom. Alltid vill
detta inte lyckas riktigt; Borcken, stackarn,
har just inte haft mycket att bjuda en
kvinna som henne, och därför gör sig
också det svältfödda hjärtat påmint några
gånger på ett ytterst opassande sätt. Men
i sista ögonblicket får hon dock alltid
bukt på det, liksom på allting annat,
människor och omständigheter. Med en dylik
läggning är det inte underligt, att hon får
dela de flesta upplysta despoters lott: att
bli mera fruktad än älskad. Och det
regemente, hon för över man, barn och släkt,
är också sant att säga ett veritabelt
skräckregemente. De äro av ett lösare virke än
hon; och hennes hårdhänta välgärningar
besvara de med de svagas otacksamhet.
Bakom hennes rygg utbilda de en hel
lögnlegend om hennes liv, där varenda
handling förvrängs, förvrids och tydes till det
värsta. Sent omsider, då de skingrats som
löv för ödets alla hårda vindar och
farmor ensam står kvar som en uråldrig och
härjad, men ännu knotigt kraftfull ek,
samlar hon spillrorna av släkten omkring
sig för att taga avsked och skänka dem
det som för henne varit det förnämsta här
i världen: återstoden av sina pengar. Ty
det var dock för deras skull hon gnidit
och sparat, inte för sin egen: i farmors
hjärta lever något av den urnordiska känslan
för ätten, och hennes egoism är i främsta
rummet en egoism på andras vägnar. De
tacka och ta emot; men sedan slunga de
henne i ansiktet hela den bottensats av
hätskhet och lögn och gemenhet, som de
många årens rädsla och kryperi avsatt i
deras sinnen. Då växer farmor för en
stund nästan till tragisk storhet. Hon
sviktar, men bryts icke; ännu finnas rester
kvar av hennes gamla slughet och
handlingskraft, hon slår dem med deras egna
vapen och går som triumfator även ur den
sista och hårdaste av de många strider,
livet bjudit henne på.
Att den småstadsmiljö, vari farmor är
insatt, fått en alldeles briljant gestaltning,
behöver väl knappast påpekas i fråga om
ett arbete av författaren till »Markurells i
Wadköping». De flesta av bipersonerna
äro intet annat än karikatyrer i
marginalen till den stora huvudboken över
farmors liv och leverne. Men även de ha
fått en individuell och karakteristisk skapnad,
särskilt Nathan, den siste och sämste av
Borckarna och det sällsynt ovärdiga
föremålet för ali den ömhet, farmor under den
bistra kampen för tillvaron fått lov att
tvinga undan till de innersta skrymslena
av sin själ.
Hjalmar Bergman har tvivelsutan skäl
att för egen del instämma i farmors ofta
upprepade tacksägelsesuck för det hon fått
ett så ovanligt gott huvud. Och med sina
typiskt bergmanska svagheter — något
tillkrånglat och bråkigt, som påminner
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
