Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
om en anekdotförtäljare, vilken förstör
poängen i sina historier genom att själv i
förtid brista ut i gapskratt — tillhör hans
originella variant av sagan om den starka
människans ensamhet och vådan av att
sätta nya lappar på gammalt kläde utan
minsta tvekan det lilla fåtal bland fjolårets
prosaböcker, som det verkligen lönar
mödan att läsa.
I sitt tal vid jubelfesten 1817 talar
Tegnér om hur ljusets ängel flyger med
de båda vingarna religion och konst »och
ingalunda med de metafysiska
stjärtfjädrarna».
En dylik metafysisk stjärtfjäder är den
variant av Gud, som Ludvig Nordström
framför i »Jonas Ångermans himmelsfärd»,
första novellen i Öbackabor. Ja, han är
knappast ens det; för att över huvud taget
upptäcka honom måste man vara utrustad
med speciellt för ändamålet konstruerade
glasögon av H. G. Wells’ patenterade
tillverkning. Han är dock ingalunda någon
ny uppfinning; i en mindre krass och
poetiskt verkningsfullare gestalt möter han
oss t. ex. i Stevensons »Vår fru av snön».
Nordströms Gud är i grund och botten
ingenting annat än världssjälen, men en
moderniserad världssjäl, som särskilt
intresserar sig för den tekniska och
ekonomiska utvecklingen. Det gamla
bibelordet, att ingen kan tjäna två herrar, Gud
och Mammon, vänder Nordström helt
resolut upp och ned på genom att sätta
likhetstecken mellan dessa båda begrepp.
Den nordströmska gudens rike är i allra
högsta måtto av denna världen, och dess
gradvisa tillkommelse markeras av
stigningen i antalet automobiler och
oceanångarnas ökade tontal. Det är en Gud
för storhetsvansinniga ingeniörer, vilka ej
lärt sig inse, att inga materiella framsteg
kunna göra mänskligheten bättre eller
lyckligare, en industrialismens heliga ande,
som per trådlös telefon talar till sin profet
ur en molnstod av stenkolsrök. Och de
flesta skulle säkerligen hövligt men bestämt
betacka sig för att bli upptagna i hans
mekaniserade, stensatta * himmel, som så
slående påminner om de drömda
framtidsrikena från socialismens slyngelår.
Med ett nit och en energi, som varit
värda en bättre sak, har Ludvig Nordström
strävat att få oss att glömma, hur han är
— eller varit — en av våra bästa,
roligaste och vederhäftigaste berättare, för att
i stället tvinga oss att minnas, hur han
blivit en filosof och samhällsteoretiker, om
vilken tyvärr intet enda av ovanstående
vackra adjektiv kan brukas. Såsom sådan
är han ingenting annat än handelsresande
i angloamerikansk vulgäroptimism — den
världsåskådning som på ett ytterligare
förenklat plan har sina kanoniska böcker i
Douglas Fairbanks’ »Lev livet leende» och
Pelmansystemets häften. Pelmanismen skiljer
sig visserligen från den nordströmska
»totalismen» genom sin starkt individualistiska
prägel; ty det typiskt amerikanska
nedsättandet av kvaliteten till kvantitetens
förmån har gått Nordström så i blodet,
att han åtminstone teoretiskt inte längre
intresserar sig för människorna som
individer, utan blott som massa, som
funktioner av samhället. Men inte ens den
välvilligaste granskare kan gärna anse denna
divergens innebära någon överlägsenhet för
Nordström, åtminstone inte i hans
egenskap av människoskapande konstnär.
Kanske beror hans litterära
frontförändring på en känsla av att han utnyttjat
sin tidigare motivkrets, den norrländska
småstads- och fisklägemiljön med dess i
hans böcker ständigt återkommande
original, så grundligt, att en nyorientering
blivit nödvändig. De bleka gengångare
av de frodiga figurerna från »Borgare»
och »Herrar», som spöka i några av hans
nya noveller, bära också syn för sägen
härvidlag. I en lycklig stund kan han
dock ännu i sin gamla genre skapa ett så
fullödigt litet mästerverk som »Månsken».
Här lever hela den svenska sommarnatten,
med bastant erotik och vemodig
förgängelsekänsla, med klara flicksopraner över blanka
vatten och snusiga gubbar under
fållbänkarnas lapptäcken; och då gumman
Ångerman sitter i månskenet vid nyodlingen,
som hon och gubben Jonas själva brutit,
och gråter därför att det är så okristligt
vackert, växer hon ut till en inkarnation
av det bästa och livsdugligaste i svenskt
folklynne. Med sin förening av humor och
äkta, ordknapp känsla är detta ett stycke
levande konst, som når högre och längre
än alla torra teorier.
Här har Nordström också övervunnit
den olycksaliga benägenhet att sticka fram
ett snusförnuftigt pekfinger och uppbygga
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
