Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
rens andliga liv. Denna plötsliga
omkastning från radikalt förnekande till religiös
underkastelse utan förbehåll hänger
säkerligen samman med hela hans psykiska
konstitution. Han tillhör det människoslag,
varav revolutionärer och martyrer skapas.
Han gör ingenting till hälften; när han en
gång rubbats i sin ateistiska övertygelse,
måste han löpa banan ut till dess
diametrala motsats. Det är i hög grad
karakteristiskt, att han knappast om någon brukar
så hårda ord i sin bok, där de hårda
orden dock överflöda, som om de frisinnade
teologerna. Och det skulle ju vara
onaturligt, om en så brinnande tro som hans
skulle nöja sig med mindre den bleve
livets mening — inte bara hans enskilda
livs enskilda mening, utan Meningen med
stort M, som gäller allas liv, överallt och
i alla tider.
Vad som däremot är underligt och en
smula sorgligt är att han skall vara gripen
av det gränslösa högmod, som så ofta
utmärker efterföljarna till den ödmjuke
profeten från Nasaret. leke i det avseendet,
att han ej kan föreställa sig möjligheten
av att de som tänka annorlunda kanske
ha rätt, på sitt sätt och för sin del; det göra
ju inga verkligt troende, de må sedan vara
nykterister eller antroposofer, bolsjeviker
eller antivivisektionister eller evangeliska
lutheraner. Men vartill tjänar allt detta tal om
det oerhörda mod, som kräves för att bekänna
sig till den kristnatron? Sannerligen, om
någon känner eller tror sig känna sanningen i
de högsta frågorna och av människofruktan
inte vågar förkunna den, då är han sämre
än det sämsta avskum. För övrigt tyckes
ett dylikt mod vara ganska utbrett, från
vårt kungahus till de ringaste bland rikets
invånare. Det skall dock ingalunda
bestridas, att ett visst mod fordras till att
stå för en omvändelse sådan som Oljelunds;
ingen feghet är ju vanligare än den att ej
våga erkänna sig ha haft orätt. Men
onekligen hade det varit klädsammare, om han
stillatigande överlåtit till läsaren att draga
denna slutsats i stället för att själv gång
på gång högljutt basuna ut den.
Och varför skall man tilldela
oliktänkande de uslaste bevekelsegrunder, vad
tjänar det till att oupphörligt tala om »råa
knektar, som spotta, högmodiga fariséer,
som begabba, jämte andra, som i
själviskhet taga anstöt»? Hur kan författaren veta,
att »ännu aldrig har det hänt, att någon
verkligen hungrat och icke blivit mättad,
att någon av hela sin själ sökt sanningen
utan att finna den»? Mot detta påstående
kunde, kanske med större skäl, ställas ett
annat, lika kategoriskt: Jo, det finns
verkligen de som ärligt och efter bästa
förmåga sökt efter en mening i tillvaron, som
satt in sitt hela liv därpå och som dock
icke kommit fram till den kristna
gudsuppfattningen — utan att de därför behövt
vara »onaturliga, fega och slavar under
människofruktan». Ej blott tron, utan även
otron har sina martyrer; Oljelund nämner
själv Giordano Brunos namn.
Författarens uppfattning härutinnan
beror sannolikt på att han synbarligen anser
det vara en plikt att tränga fram till en
kristen åskådning, att stänga till ögon och
öron för alla fakta, som ställa sig
hindrande i vägen härför, och att resolut kasta
bakom ryggen förnuftets och sinnenas
invändningar. Allt dylikt är frestelser från
djävulen; man får icke fråga, icke gå till
rätta med Gud. Det är dock svårt att
inse, hur en dylik uppfattning av
religiositeten som en moralisk plikt kan förenas
med den predestinationslära, han
uppenbarligen hyllar; han säger t. ex., att »min väg, din
väg är utstakad på förhand, om av Gud
eller i enlighet med andliga lagar, det beror
alldeles på vad du vill kalla det — men den
är utstakad, och du har att gå den!»
Förmodligen anser väl författaren detta
tillhöra de »otillbörliga» frågor, som ej få
göras. Över huvud taget är hans
framställning på denna och åtskilliga andra
punkter i det närmaste obegriplig; han
förklarar också, att den som ej själv
genomgått en omvändelse sådan som hans egen
kan aldrig förstå ens det minsta av de
ting, varom han talar. Man kan under
sådana omständigheter med skäl fråga sig,
varför han alis skrivit sin bok. Den
vänder sig väl dock till dem som kämpa och
söka efter sanningen, ej till dem som
redan äga denna och alltså ingen
upplysning behöva? En dylik esoterisk sanning,
i vars natur det ligger att vara otillgänglig
för alla dem som ej genom en särskild
nådeakt blivit delaktiga därav, förefaller
icke heller att kunna innebära den slutliga
och allmängiltiga lösningen av
världsgåtorna.
En bok som »Med stort G» undandrar
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
