Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanna Oterdahl
offentligt i allmänna frågor, hon hade
aldrig bestigit en kateder, och hon
avskydde enqueter. Sophie Elkans namn
nämndes i pressen endast då ett nytt
arbete sett dagen, och mellan hennes
sista bok och hennes död hade många
år hunnit förflyta. »Anckarström» kom
ut år 1910, och sedan dess hade hon
endast skrivit de dramatiserade bilder ur
Lovisa Ulrikas och Tessins historia, som
hon kallade »Hermelin och Purpur».
Skådespelet uppfördes 1913 på Nya Teatern
i Göteborg, men blev aldrig tryckt. Det var
alltså längesedan hon gjort sig påmind.
Men om också det offentliga
omnämnandet och erkännandet var
mycket sparsamt, blev Sophie Elkans
bortgång en händelse av djup betydelse för
många. Den tomhet, som hon lämnade
efter sig hos sina vänner, skall intet
kunna fylla. Men hon skall fortsätta
att leva som solsken, som incitament:
den sprudlande livskraft hon besatt skall
alltjämt verka sporrande och
befruktande på dem som fått träda inom den
trollkrets hennes personlighet förstod att
teckna omkring sig. Den »arga vilja»,
som hon brukade fröjdas åt att äga, var
först och främst en vilja till liv. Jag
tror knappt, att någon, som trätt i
verklig beröring med Sophie Elkan, kunnat
undgå att känna sin egen livskraft
stegrad genom hennes. Och nu, efteråt, då
det tillfälliga, som åldern fört med sig
av små krämpor och skröpligheter, fått
intaga sin rätta och mycket
underordnade plats i hennes bild, nu verkar
denna vitalitet ännu mera strålande.
Den blickade till det sista ut ur hennes
levande brungrå ögon, inte lika någon
annans, den förnams i hennes handtag
och hennes röst. Den hör till det som
inte skall kunna glömmas, och den
utövar alltjämt sin makt.
Sophie Salomon var göteborgsbarn,
uppvuxen i ett av de gamla
patricier-husen vid Östra Hamngatan i en
välmående judisk köpmansfamilj. Säkert
var modern, Henriette Abrahamson, den
mest betydande av föräldrarna, varm,
intelligent och humoristisk. Faderns
porträtt återkom flera gånger i hennes
diktning, »och honom lyckas jag
alltid med», kunde hon säga, »men jag
kan aldrig göra mamma». Sin egen bild
som liten flicka har hon tecknat i ett
par noveller, »Också en debut» och »I
Sagolandet». Det är ett nervöst livligt,
fantasirikt, varmhjärtat och ärelystet
barn, med ett outsläckligt begär efter
vetande, en besvärlig elev i fru
Brun-ecks skola och långt ifrån den snällaste
hemma i barnkammaren, trots den ofta
återkommande förmaningen: »När man
är så ful, måste man försöka att vara
mycket snäll». Nitton år gammal gifte
hon sig med sin kusin, musikhandlaren
Nathan Elkan i Stockholm, med vilken
hon levde sju lyckliga år, skuggade
endast av makens sjukdom. Sista
delen av sitt äktenskap tillbringade hon i
södern tillsammans med den lungsjuke
mannen och en liten dotter, deras enda
barn. Hon förlorade dem båda under
juldagarna 1879. Mannen dog
annandagen, barnet tredjedag jul. Kort
därefter avled också hennes far. En av
hennes svågrar reste ner till Nizza för
att hämta henne och de båda kistorna,
som gravsattes i Göteborg, där Sophie
Elkan fann sitt framtida hem.
Sophie Elkans förmåga av att känna
— kärlek och vänskap, glädje och sorg
— voro av sällsynt djup och styrka.
Hon hade ännu inte fyllt tjugusju år,
och hennes tillvaro tycktes fallen i
spillror. Men den sega kraft och den
intensiva kärlek till livet, som hon besatt
som sin innersta och mest oförytterliga
egendom, tilläto henne inte att dväljas
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
