- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
355

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O vi Sophie Elkan

dådlös bland ruinerna. Ur det liv som
lycklig hustru och mor, som lion sett
förintas under den fruktansvärda julen i
Nizza, byggde hon upp ett nytt, fyllt
av det redbaraste arbete, det vaknaste
intresse för konst- och kulturproblem, för
framåtskridande av vad art det vara
månde, men först och sist för
människor. I novellen »Ensam» i den första
samlingen, »Dur och Moll» av 1889,
där hon ger en porträttskiss av sig själv
som ung änka, har hon några ord om
den hållning hon tillkämpat sig. »Hon
tänkte på, att även främmande personer
kunna vara något för varandra, det
berodde bara på om man ville, om man
ej stängde till sitt hjärta för att få vara
ensam, egoistiskt ensam med sig själv
och sin sorg. Olycklig, ja, men ej
hopplöst olycklig, så länge man ej förlorat
förmågan att deltaga i andras olycka,
men framför allt att glädjas åt andras
glädje/» Och i den pseudonym hon
valde för sitt första författarskap, det
flamländska ordspråket Rust Roest,
dådlös vila rostar, ligger något av den
trotsiga segervilja, som kom henne att resa
sig, dä livet kastat henne utplundrad
till marken, och skapa omkring sig nya
värden. Men intet av det som livet gav
henne, och livet var för henne på
samma gång rikt och hårt, förmådde att
plåna ur hennes medvetande något av
det som varit. Sophie Elkan var
sällsynt trofast mot sina minnen. Dem som
hon förlorat bar hon ständigt med sig,
fullt aktuella. »Min lilla flicka», den
lilla tvååring, som aldrig hunnit lära mer
än jollra några ord på franska, var
ständigt till för henne, liksom mannen var det.
Hon behövde aldrig ett ögonblick söka
eller treva för att få fatt dem, men det fanns
heller aldrig i hennes starka själ den minsta
plats för sentimental ömhet eller
sentimental saknad.

Det var med novellen som Rust
Roest började sin litterära produktion.
Därifrån övergick hon till romanen med
nutidsämne, men först med »John Hall»,
berättelsen om den göteborgske
millionärssonen, som slutade sin tillvaro i en
bakugn i Stockholm, hittade hon fram
till sitt egentliga område, den historiska
romanen. Författarmödorna och
förfat-tarframgångarna hörde till det som bäst
hjälpte henne att bära sitt ensamma
liv, och med sitt författarskap
kombinerade hon ocksä det mesta av det som
mötte henne i tillvaron. »Man skall
kunna sitt yrke», brukade hon säga,
och hon skydde inga mödor att lära
det, vare sig det gällde att tillägna sig
den yttre tekniken eller att komma
under fund med de psykologiska företeelser,
vilka en själsskildrare längtar att kunna
överskåda och följa in i dess gömdaste
detaljer. Trots sin stora talförhet — hon
brukade smått skryta med att hon var
av Arons stam och att hon också ärvt
Arons goda talgåva — hade hon inte
lätt att uttrycka sig formellt riktigt i
skrift. Det rent tekniska i
språkbehandlingen vållade henne säkert mycket stora
svårigheter: hon skrev om i det
oändliga, innan hon lyckades komma fram
till den form, som tillfredsställde henne
själv. En annan skulle ha givit tappt
längt förut, men Sophie Elkan hörde
inte till dem som kunna ge tappt, och
hon kände i intet avseende någon
prutmån. »Det finns ingenting som är
billigt». Även sedan hon upphört att
producera, hörde det till hennes bästa
fröjder att finna en bok, en artikel, av
vilken hon kunde lära något, alltid i
betydelsen lära som författare.

Hon var en sträng arbetsmänniska,
och arbetet var hennes glädje, men något
annat än det litterära,boktillägnandet och
bokproducerandet, kände hon ej. Hon
befattade sig aldrig med sitt hushåll

355

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0395.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free