Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O vi Sophie Elkan
man, var att hon inte kom att skriva sina
memoarer. Stoffet saknades inte, det
var snarare alltför rikt. Om de hade
kommit till, kunde de ha blivit en
kultur-och människoskildring av högt värde.
Men hon tvekade att börja, hon kunde
inte få klart för sig vilken form hon
borde välja, och så vitt jag vet sattes
aldrig pennan på papperet till Sophie
Elkans levnadsminnen. Nu blev det
sista, som skulle komma henne att känna
sig i arbetskontakt med den litterära
världen, översättningen av tre små tyska
sagospel, som, om de också ej komma
att bli vare sig spelade eller utgivna,
likväl fyllt uppgiften att ge hennes
verk-samhetslystna själ den hugnaden att
åter känna sig vara i full aktion.
Men trots tystnaden upphörde Sophie
Elkan aldrig att känna sig som
författare. Fröjden och smärtan i att tillhöra
deras skrå, som känna sig inifrån
manade att måla livet och människorna med
ord, voro hennes trofasta följeslagare.
»Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände».
Sophie Elkans livskamp
genomfördes under ständiga tappra fejder med
en osynlig, men fruktansvärd fiende,
hennes medfödda nervositet. Sorger och
sjukdomar och spänningen i det offentliga
framträdandet bidrogo att öka den.
Endast de, som sett henne på mycket nära
håll, voro fullt medvetna om hur hårt
hon ofta måste arbeta för att hålla sin
motståndare stången och för att ingen
utomstående skulle förstå hur pinad
hon var. Hon, som segrande ridit ut
så många stormar, kunde i dagar och
veckor gruva sig för en bagatell, vid
vilken en annan inte fäst det ringaste
avseende. För den erfarna resenären,
som »legat på Europas landsvägar, sedan
Sophie Elkan. Teckning av
L. Alma T a de m a. i 8 8 p.
Tillhör professorskan Betty
Warburg.
hon var nitton år» •— och inte bara
Europas! — kunde en obetydlig färd
mellan ett par stationer te sig som ett hart
när oöverkomligt företag. I
novellsamlingen »Från Östan och Västan» berättar
hon »En historia om det som aldrig
hänt», och hon hade kunnat berätta
många sådana historier om timmar och
dagar, fyllda av oresonlig ångest för det
som ingenting var, som upplöste sig,
då hon mäktade se det med lugna
blickar, så som morgondimmorna över
Säve-lången upplösa sig för solen. Hennes
fantasi stod alltid på språng, färdig att
vid minsta anledning kasta sig ut i det
okända, och den var ofta långt ifrån
barmhärtig mot henne själv. Kanske
hade hon det svårast då det inte fanns
något ur vilket hon kunde förklara sin
oro, då den inte var annat än den
»causeless dread», som är fruktansvärdast
just genom sin orsakslöshet. Men det
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
