Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O vi Sophie Elkan
Ett starkt psykologiskt intresse hörde
till de dominerande dragen i hennes egen
personlighet. Ytterst sällan voro
människor henne likgiltiga; endast de
fullkomligt färglösa lämnade henne oberörd.
Eljes var det ett livsbehov hos henne
att klarlägga karaktärer, att följa och
genomskåda handlingsförlopp. Hon hade
starka sympatier och som de flesta
rörliga och kraftfulla temperament också
mycket starka antipatier. Men det som
stötte henne tillbaka, hindrade henne ej
från att känna intresse. Hon ville
överallt söka förstå, få klarhet, kunna
överblicka motiven, så långt det stod i
hennes makt. Hennes livliga fantasi förde
henne väl stundom på villovägar, och
hon hade inte lätt att frångå den
uppfattning, som en gång blivit hennes,
vare sig den var fördelaktig eller
ofördelaktig för den det gällde. Men med
aldrig slappnat intresse återvände hon
till de karaktärer, som tycktes gäcka
henne genom sin svårtyddhet. Gåtorna
hade sin egenartade tjusning, och
hennes försök att lösa dem kunde vara
förbluffande djärva.
Hon var inte blid i sina omdömen,
när det gällde handlingar, vilka bottnade
i de karaktärslyten, som voro henne
mest osympatiska. Jag skulle tro, att
varje slag av lättja och varje slag av
oredlighet voro de som hon livligast
avskydde. En karaktär, hur osammansatt
som helst, kunde fängsla henne blott
och bart genom sin äkthet, sin
flärdlös-het. Men spårade hon oärliga motiv,
lust att dölja inre armod under lånta
fjädrar, bristande vederhäftighet,
osanning med ett ord i vilken form som
helst, voro hennes domar stränga nog.
Med sin i många avseenden
demokratiska läggning var Sophie Elkan
andlig aristokrat i varje tum. Hon tålde
inte kälkborgerlighet. Den fadda
prudentligheten, det torra snusförnuftet, den
andliga snålhet, som gör själen liten,
hade i henne en svuren fiende.
»Madammebarn» var hennes drastiska och
kategoriska omdöme om alla dem, som
voro märkta av tarvlighet. Det simpla
var hennes storsinta och varma själ
fullkomligt främmande. Men lika
kraftigt som hon avstängde sig från
beröring med det tarvliga, lika angelägen
var hon att erkänna det ädelborua, i
vilken dräkt hon fann det. Det finns
på Nääs än i denna dag en gammal
trädgårdsarbetare, som hon mindes från
sin tidiga ungdom och som år ut och
år in gått sin vanda gång, tyst,
omutligt plikttrogen, rörande trofast. Hon
upphörde aldrig att glädjas över den
själens finhet och godhet hon fann hos
Olaus, »tomten», som hon brukade kalla
honom. Hur ofta fick hon inte hans
vackra, melankoliska gubbansikte att
stillsamt lysa, när hon ropade an honom
från sin plats i parken, där han kom
på väg till köket med korgen full av
grönsaker och ett rosenknippe i handen.
Hur glad var hon inte åt att berätta om
den fina, slipade granitvården, som Olaus
låtit resa över sin hustru på Skallsjö
kyrkogård, om hur han efter sin tunga
arbetsdag — Olaus är över åttio år —
gick den långa vägen dit ut för att putsa
graven med alla dess många blommor.
Olaus var också hennes väderspåman.
Och när hon på sin fråga: »Vad tror
Olaus?» fick till svar: »Det blir nog
regn, frun, det var morgonsol på
västermoln», njöt hon av ordens klang. -—
»Morgonsol på västermoln, en så
utmärkt novelltitel! Det är historien om
en sen kärlek» — men det sade hon
ju inte till Olaus.
Det finns många andra exempel, som
skulle kunna belysa den vördnad Sophie
Elkan kände för det sant mänskliga,
var hon än fann det. Gamla Kristin,
som »tjänat hos frun» i yngre dar och
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
