- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
363

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om Sophie Elkan. Några personliga intryck. Av Jeanna Oterdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O vi Sophie Elkan

Fot. A. Karnell, Göteborg.

Sophie Elkan på sin favoritplats i Nääs’ park.

vid det förtjusta utropet från någon gäst,
som ovillkorligen fängslades av rummets
intima förening av fin kultur och
gammaldags svensk hemtrevnad. Hemmet
i Göteborg var en våning, som hon flera
gånger bytt, hemmet på Nääs var fyllt
av minnen och traditioner från den tidiga
ungdomen: jag tror att det senare stod
hennes hjärta närmast. Men i ett av
hennes hem borde man råka Sophie
Elkan för att verkligen ha mött henne.
Visserligen kunde hon på sina resor
utveckla många av sina mest fängslande
egenskaper, kanske sådana som ej så
ofta kommo i dagen under vardagslivet.
Men med hemmet som bakgrund var
hon ändå mest sig själv. Till hennes
vackraste sidor hörde hennes gästfrihet,
rik, varm, furstlig skulle man nästan
vilja säga. Hon förstod att utöva den
utan att likväl i minsta mån utplåna sig

själv. Och när man såg henne i
hennes hem, förstod man bättre än
någonsin hur rik denna ensamma människa
förstått att göra sin tillvaro. Sophie
Elkans liv var hennes bästa och
fullödigaste konstverk, strålande av
intelligens, ömhet och humor och buret av
en brinnande vilja. Hur länge hennes
böcker få leva vet ingen, men inför ett
liv sådant som hennes mister
förintelsen sin makt.

»Gudarna älska dem som dö unga».
Sophie Elkan hade inte långt kvar till
de sjuttio, då hon gick bort utan
varsel och förebud. Men åldern hade
aldrig förmått bringa henne till stagnation
och aldrig medfört något av kyla och
lamhet. Hon var alltid en levande,
alltid älskande, reagerande, lidande.
Hennes temperamentsfulla väsen, som
bäst låter sig likna vid en låga, aldrig

363

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free