Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
scen, och det var liksom en befrielse att se,
hur fullt naturliga både Monsieur Lepic—
M. Léon Bernard och Madame Lepic—Mme
Even även kunde vara. Det verkade nästan
förbluffande att på en fransk scen få se
ett fruntimmer i en enkel klädning. Mlle
Bovys Poil de carotte hade ett så
egendomligt rörande behag, språket
klingade så rikt och skiftande, att man greps av
beundran för den kultur, för vilken det är
ett uttryck. Det var väl den djupaste och
synnerligen berättigade meningen med detta
besök, för vilket vi ej ha visat oss så
tacksamma som vi bort.
Jag var i tillfälle att privat höra
Mademoiselle Bovy läsa upp en fabel av
Lafon-taine. Kvickhet, klarhet, kultur, behändig
smidighet, klokhet, sinnlig värme och först
och främst konst — vad det ordet nu
egentligen betyder — präglade varje skönt
och roligt formad mening, och varje ord
trillade ur munnen som en fulländad pärla.
Det vore ju fåfängt att önska, att någon
här i landet skulle kunna utforma en svensk
dikt så, men det vore önskvärt, att ett
större antal svenskar skulle kunna känna
vilken hög odling — det direkta arvet av
den grekisk-romerska klassiciteten — som
ligger bakom.
Det är alltid något att vi genom
Théå-tre Frangais’ besök kommit att tänka på
detta.
Det fanns folk, och bland dem var jag,
som kände sig litet skeptiska över den
entusiasm ryssarna hade väckt hos dem
som ej förstodo ett ord ryska. Efter
åskådandet, det ordet är ett lämpligare ord än
åhörandet, av Körsbärsträdgården blev
jag emellertid riktigt omvänd.
Tjechovs kompositionsstil är egentligen
alldeles odramatisk. Man föres ej genom
en serie av händelser som urladda sig i
en katastrof. Här finns ingen peripeti eller
avgörande vändpunkt i dramat, vilket stilla
flyter fram som Volgas vatten. Och med
strömmen glida både hjältar och hjältinnor.
Ljubov Andrejevna Ranjevskaja
spelades av fru Tjechova, författarens änka.
Hon kommer tillbaka till sitt ryska gods
med sin dotter från en vistelse i Paris,
där hon efter sin mans död — han lär
ha förstört sin förmögenhet på champagne
— levde tillsamman med en henne
ovärdig älskare. Nu tas hon emot på den
V. J. Katschalov.
gamla förfallna herrgården av brodern,
grannarna och tjänstefolket med den
översvallande välvilja, som är så rysk. Det
börjar dagas, vännerna äta ett ägg eller
dricka ett glas te på något bordshörn,
fåglarna börja sjunga i körbärsträdgården,
hennes käraste barndomsminne och
familjens stolthet. Man får nu vara tned om att
se hur alla dessa ryska män och kvinnor
av olika samhällslager låta dagarna gå. Än
gråtande än skrattande åt broderns
biljardfluga eller den eviga studentens lättja, han
som aldrig ville ta sin examen, höjd som
han är över allt lappri -— till och med
pengar grinar han illa åt, bara han kan
bli försörjd ändå —, försöker Ljubov
Andrejevna att ställa allt till rätta. Hon
motsätter sig körsbärsträdgårdens förvandling
till villatomter, men inser slutligen att
hennes ekonomiska ställning är omöjlig. Då
skickar henne en tant pengar för att rädda
körsbärsträdgården, men känslan för den
i Paris vistande älskaren blir för stark, och
hon reser tillbaka för att med honom leva
upp den sista summa hon tillskansat sig.
Efter floder av tårar och efter många
ömma hjärtliga omfamningar lämnar hon
egendomen. Man hör yxhuggen i
körsbärsträdgården, som nu övertages av en
uppkomling. Luckorna sättas för, och i den
skumma salongen snyftar den kvarglömde
gamle trogne betjänten.
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
